”Texten jag skriver blir suddig och grå”, heter det i en dikt av Hjalmar Gullberg. Det tycks igenkännligt och är förmodligen välbekant hos nästan alla skrivande människor. Ni vet det där tillståndet av djup nedstämdhet där allting liksom faller sönder. Och det kan få en att reflektera över förhållandet mellan livsstämning och stil.
Stark förtvivlan kan ge en uttrycksfull stil. Men också en låg, vemodigt uppgiven livstämning, kan resultera i en lysande stil. Annars vore Hjalmar Söderberg otänkbar. Han talade ju om att sätta lite stil på sin olycka. Som om själva uppgivenheten drev fram en exakt och tydlig stil, en klar artikulation. Så illa ute är man att man måste tala tydligt. När man drabbats av något som gör att det kommer något futtigt över alla beklaganden, återstår bara att vara nedtonad och exakt.
Men i det fallet räcker energin till att ge stilen vitalitet. Suddigheten i stilen inträder när sorgen får en att falla sönder. När man inte orkar uppbåda en stilens motkraft. Man kan inte ens rädda sina texter från att flyta ut i gråhet och upplösning. Livets olust blir stilens olust.
Jag tror att det i dessa dagar av senvinter är det många som känner igen modlösheten. Vårens närhet borde stimulera, men tröttheten efter att ha kämpat sig igenom en grå höst och en tung vinter gör lätt att man känner sig på upphällningen. Själv lever jag med min prostataförstoring, där plågorna numera är vanda och endast förgråar en redan grå värld. Det är väl som det är. Men det vore tråkigt för läsarna om också texten misstänkt kom att likna en bläckplump.
23 mars 18