Det talas rätt ofta om kritikens kris. Färre recensioner i tidningarna, mindre utrymme. Sämre arbetsförhållanden för recensenter och mindre betalt. Ändå är det inte ofta man i en större tidning ser en så svag recension som Isabelle Ståhls recension i Svenska Dagbladet av Svante Nordins bok Hitlers Munchen (15 april)
Hon garderar sig med några vaga värdeomdömen. Det kommer många böcker om Hitler, men Nordins verk känns inte överflödigt. Ty den ”begripliggör komplexa ideer på ett sätt som känns angeläget för nutiden”.”Den får stundvis historien att kännas kusligt nära”. Och är ”mycket medryckande”.
Detta är de avslutande klicheerna. Lägg dock märket till måttfullheten i ”stundvis” och ”inte överflödig”.
Huvuddelen av recensionen beskyller i stället författaren för att göra sig skyldig till ”ålderdomliga eller klyschiga uttryck” och för att inte problematisera en traditionell historieskrivnings schabloner.
Kritiken koncentrerar sig på tre punkter. Svante Nordin kallar en person ”excentriker på gränsen till galenskap.” Sådant får man inte påstå utan att tydligt visa att man har skäl för sitt omdöme. Menar Isabelle Ståhl.
Men det skulle naturligtvis ta alldeles för mycket utrymme och totalt förrycka framställningen om man skulle belägga ett värdeomdöme om en biperson. Motsatsen är i stället att kritisera. När en dålig författare av pur osäkerhet gör långa utvikningar vid sidan av ämnet. I stället för att låta läsaren helt enkel godta omdömet. Och låta de, som menar att man ljuger, komma med sina invändningar. Och låta de, som funderar på om det är sant, själva söka belägg.
Andra punkten är att Nordin påpekar att Hitler inte deltog i ”jakt på flickor och prostituerade”. Även prostituerade är flickor, invänder recensenten skarpsinnigt. Dessutom är det en ålderdomligt diminutiv användning att kalla kvinnor för flickor.
Jo, men den jakt på kvinnor det handlade om var ju inte en jakt på själsfränder. Utan på prostituerade och andra sexualobjekt. Flicka användes ju i äldre språk ibland som synonym till glädjeflicka. Ändå är det inte en tautologi. Det var sex man jagade, betalt eller obetalt. Därför är väl ordet flicka väl valt. Med dess något litet tvivelaktiga karaktär och även om tvivelaktigheten sitter i betraktarens öga. ”Dåliga flickor är inte det sämsta”, invände ju Blandaren.
Den tredje punkten är lite intressantare. Författaren påstår att Hitler hade karisma. Vidareför man då inte en föreställning som Hitler hade om sig själv? Men det intressanta är ju att han uppfattades som karismatisk av sin omgivning. Det finns många vittnesmål om att människor fascinerades och förfördes av Hitler. Den omgivningen uppfattar som karismatisk är karismatisk. Några såg inte minsta spår av denna karisma. Men så är det med de flesta förförare, de lyckas lura många, men inte alla. Den som kan förföra många är karismatisk.
Vilka egenskaper måste man ha för att förföra många? Det kan man diskutera om man vill. Och det kan nog skilja sig med tid och miljö. För att manipulera måste man ha en stor psykologisk intelligens. Hitler fick människor att känna sig utvalda. Makten i sig är karismatisk. Kanske finns det också något suggererande i en stark hängivenhet.
Men min poäng är att det är korrekt att beskriva Hitler som karismatisk. Då var han beundrad av många, det är ett faktum. Som inte tvingar någon att sjuttio år efteråt dela denna beundran.
19 april 18