Den allmänna turbulensen på mitt eget kommentarfält har fått mig att tänka till. Man kunde tycka att jag borde lämna dagsdebatten därhän och koncentrera mig på annat. Men jag kan inte komma fram till något annat än att jag nog bör fortsätta på samma sätt. Man kan tycka att en gammal man kunde ha bättre att sysselsätta sig med än efemära dagskommentarer. Men sanningen är att debatten alltid har roat mig och att jag inte har ett tillräckligt rikt inre liv numera för att avstå från detta. Jag ser det som värdefullt att kunna förekomma varje vardag. Med tanke på min begränsade läsekrets är det för all del grandios illusoriskt när jag känner mig nöjd över att i arla morgonen lyckats kommentera en artikel som varit publicerad samma dag. Bortsett från det faktum att den mycket väl kan ha funnits på nätet dagen innan, har inte alla mina läsare samma morgontidningar som jag (Dagens Nyheter och Sydsvenskan) och i snabbhet och genomslag kan man aldrig tävla med de stora nätkommunikatörerna, twitterflöde och facebook. Skall man ha något funktion är det väl med långsam eftertanke. Och med pedagogiska utredningar till tjänst för den som inte följt debatten och inte förstått den. Jag är borta från den offentliga debatten nu. Och jag riskerar alltid att bli alltför andfådd, en fantomsmärta från min tid i hetluften. Men det där med pedagogik är svårt. Vill man inte bli oläslig får man acceptera vissa oklarheter.
Jag påpekade tidigt den olösta paradoxen med begreppet ”kulturell rasism”. Den svenske fascisten Per Engdahl och hans förebilder på kontinenten gav efter kriget upp rasbiologin. I stället skulle man fortsätta i samma stil men motivera avskyn för det främmande och judiska med ett kulturförakt. Det är mycket listigt tänkt, ty det gör den nya rasismen mycket svårare att handskas med. Ty det finns ju drag i alla kulturer som är negativa, som bör kritiseras. Och hur går det med religionen? Som är en så viktig del i nästan alla kulturer? Skall all religionskritik stämplas som rasism? Denna paradox påpekade jag tidigt. Ingen har på allvar diskuterat den och försökt lösa den. Inte heller kan man utan vidare acceptera ett skoningslös förakt för främmande kulturer. Jag tycker detta har stor relevans för kommentarer som nyligen influtit på mitt kommentarfält. Själv har jag alltid bevarat den paradoxen i minnet.
Däremot kan man lugnt fördöma dem som inte accepterar individens rätt att klä sig eller att hälsa som hen vill. Det är ren intolerans och där har jag stöd av samtliga någorlunda klarsynta liberala debattörer. Och det blir motsägelsefullt om intoleransen bara infinner sig om beteendet motiveras religiöst eller kulturellt. Handlar det om bacillskräck, solrädsla eller i största allmänhet om en vilja att kroppsligt gömma sig, är man kanske mera tolerant. Jag förstår inte när man mumlar att det är mera komplicerat än så.
Detta med badtider förefaller mig också konstigt. Jag förstår inte varför man inte skulle kunna ha några timmar i veckan för den som önskar bada könssegregerat. Vad är poängen med att tvinga alla att delta i gemensamt bad? På de flesta tidpunkter är det ju öppet för alla, obekvämt är det bara för den som måste passa en separat tid. Anpassningen till den nya kulturen kommer så småningom när bekvämligheten segrar över viljan att vara annorlunda. Tills man har vant sig får man annars välja att inte simma alls.
Från det ena till det andra. Jag ser att Crister Sturmark solidariserat sig med kampanjen Mitt kors. Då blir det möjligt att se kampanjen som en solidaritetshandling med människor som förföljs för sin religion. Det handlar inte bara om att markera en kristen identitet. Vilket man naturligtvis också får göra, ingen kräver att Antje skall smussla undan biskopskorset. Vad en kristen identitet innebär, bör innebära, kan man naturligtvis diskutera. Vilket jag gjorde förra veckan.
22 aug 16