Spel som ovan
Den allmänna turbulensen på mitt eget kommentarfält har fått mig att tänka till. Man kunde tycka att jag borde lämna dagsdebatten därhän och koncentrera mig på annat. Men jag kan inte komma fram till något annat än att jag nog bör fortsätta på samma sätt. Man kan tycka att en gammal man kunde ha bättre att sysselsätta sig med än efemära dagskommentarer. Men sanningen är att debatten alltid har roat mig och att jag inte har ett tillräckligt rikt inre liv numera för att avstå från detta. Jag ser det som värdefullt att kunna förekomma varje vardag. Med tanke på min begränsade läsekrets är det för all del grandios illusoriskt när jag känner mig nöjd över att i arla morgonen lyckats kommentera en artikel som varit publicerad samma dag. Bortsett från det faktum att den mycket väl kan ha funnits på nätet dagen innan, har inte alla mina läsare samma morgontidningar som jag (Dagens Nyheter och Sydsvenskan) och i snabbhet och genomslag kan man aldrig tävla med de stora nätkommunikatörerna, twitterflöde och facebook. Skall man ha något funktion är det väl med långsam eftertanke. Och med pedagogiska utredningar till tjänst för den som inte följt debatten och inte förstått den. Jag är borta från den offentliga debatten nu. Och jag riskerar alltid att bli alltför andfådd, en fantomsmärta från min tid i hetluften. Men det där med pedagogik är svårt. Vill man inte bli oläslig får man acceptera vissa oklarheter.
Jag påpekade tidigt den olösta paradoxen med begreppet ”kulturell rasism”. Den svenske fascisten Per Engdahl och hans förebilder på kontinenten gav efter kriget upp rasbiologin. I stället skulle man fortsätta i samma stil men motivera avskyn för det främmande och judiska med ett kulturförakt. Det är mycket listigt tänkt, ty det gör den nya rasismen mycket svårare att handskas med. Ty det finns ju drag i alla kulturer som är negativa, som bör kritiseras. Och hur går det med religionen? Som är en så viktig del i nästan alla kulturer? Skall all religionskritik stämplas som rasism? Denna paradox påpekade jag tidigt. Ingen har på allvar diskuterat den och försökt lösa den. Inte heller kan man utan vidare acceptera ett skoningslös förakt för främmande kulturer. Jag tycker detta har stor relevans för kommentarer som nyligen influtit på mitt kommentarfält. Själv har jag alltid bevarat den paradoxen i minnet.
Däremot kan man lugnt fördöma dem som inte accepterar individens rätt att klä sig eller att hälsa som hen vill. Det är ren intolerans och där har jag stöd av samtliga någorlunda klarsynta liberala debattörer. Och det blir motsägelsefullt om intoleransen bara infinner sig om beteendet motiveras religiöst eller kulturellt. Handlar det om bacillskräck, solrädsla eller i största allmänhet om en vilja att kroppsligt gömma sig, är man kanske mera tolerant. Jag förstår inte när man mumlar att det är mera komplicerat än så.
Detta med badtider förefaller mig också konstigt. Jag förstår inte varför man inte skulle kunna ha några timmar i veckan för den som önskar bada könssegregerat. Vad är poängen med att tvinga alla att delta i gemensamt bad? På de flesta tidpunkter är det ju öppet för alla, obekvämt är det bara för den som måste passa en separat tid. Anpassningen till den nya kulturen kommer så småningom när bekvämligheten segrar över viljan att vara annorlunda. Tills man har vant sig får man annars välja att inte simma alls.
Från det ena till det andra. Jag ser att Crister Sturmark solidariserat sig med kampanjen Mitt kors. Då blir det möjligt att se kampanjen som en solidaritetshandling med människor som förföljs för sin religion. Det handlar inte bara om att markera en kristen identitet. Vilket man naturligtvis också får göra, ingen kräver att Antje skall smussla undan biskopskorset. Vad en kristen identitet innebär, bör innebära, kan man naturligtvis diskutera. Vilket jag gjorde förra veckan.
22 aug 16
17 kommentarer | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS
Skriv en kommentar
Föregående inlägg: Bowen och andra
Nästa inlägg: Liberalt inbördeskrig
B4. Du ger ett par exempel på rasism (blogg130814). Man har försökt ringa in rasistisk kommunikation genom att säga ”att det är i sin ordning att kritisera exempelvis Islam, men inte att vara antimuslim. D.v.s. angripa de människor, individer, som är anhängare av Islam.”. Detta överensstämmer med min analys. Det finns mängder av rasistiska inslag i islam, men det gör ju inte flertalet muslimer till rasister. Tvärtom är de själva de första offren för mycken av den rasism som emanerar ur ortodox islam. Det skulle därför vara ytterligt bisarrt att låta offren – den stora massan vanliga muslimer – schavottera för vad imamer, ayatollor och mullor direkt eller indirekt utsätter dem för.
Du skriver (blogg130814): ”Men jag vill mycket bestämt hävda att människan också är sina värderingar och är ansvarig för sina värderingar.” Det finns dock situationer där denna princip mer eller mindre är satt ur spel. IS/Dash är ett sådant exempel.
När det gäller jihadistiska rörelser som IS/Daesh är det svårt att särskilja torterare/plågoandar och offer bland anhängarna. Förvisso börjar de flesta som frivilliga rekryter, men det är svårt att inte föreställa sig att många under resans gång ”frivilligt” väljer att bli desto grymmare krigare för att undgå att själva bli offer. Logiken i de regler man måste leva efter i en sådan rörelse som IS/Daesh kan mycket väl vara sådan att den kan sammanfattas som: Var grym och omänsklig eller bli ett offer!
Andra exempel är otvetydiga, som nazismen. Du skriver: ”Det går inte att kritisera nazismen men lämna nazisterna fria från kritik.”
B3.1. Det följer att det är absolut nödvändigt att det finns en så fullständig definition av rasism som möjligt. När den definitionen är på plats och man med dess hjälp kan urskilja olika fall av rasism i en text, är den rasistiska kommunikationen tydbar och paradoxen med begreppet och fenomenet ”kulturell rasism” har upplösts. Med andra ord: den legitima kultur- och religionskritiken omfattar alla kulturella och religiösa fenomen såväl som hela kulturer och religioner och exkluderat är bara ”kritik” i form av rasistisk propaganda, illegitim ”kultur- och religionskritik. En mer ingående analys torde ge vid handen att den översiktliga analys jag gett ovan är det enda rimliga förhållningssättet till begreppet kulturell rasism, som antingen försvinner helt eller ingår som en underkategori i generell definition av begreppet rasism.
I förbigående: Texter beskriver (ofta) verkliga företeelser och händelser. Rasistisk kommunikation är den textmässiga motsvarigheten till rasism i verkligheten. Men det finns en interaktion mellan dem.
B3.1.1 Distinktionen legitim kultur- och religionskritik / illegitim kultur- och religionskritik är, som jag tidigare nämnt, bedräglig. Eftersom det är i princip omöjligt att säga vad som är legitim kultur- och religionskritik, innan man har någon uppfattning om vad som är illegitim kultur- och religionskritik, måste man utgå från en avgränsning av det senare området för en kritik. Och det är alldeles uppenbart att en kritik infekterad av rasistiska föreställningar kan beskrivas som illegitim kultur- och religionskritik. Det är skälet till att det behövs en uttömmande definition och analys av begreppet rasism, som avgränsar kultur- och religionskritiken negativt, dvs. medelst en avgränsning utgående från rasismbegreppet. När detta är gjort, försvinner den paradox som begreppet kulturell rasism genererar.
Jag är medveten om det. Jag har förutom rasism utgående från det obsoleta biologiska rasbegreppet, som väl alltmer ersatts av begreppet etnicitet, här även nämnt institutionell rasism och strukturell rasism.
B3. Jag går nu in på en något noggrannare analys som slutligen kommer att leda till dilemmats upplösning. Du skriver (blogg130814): ”Rasisterna kan applådera också den legitima kulturkritiken (och naturligtvis gör de det, all kritik av främlingen är god) och den legitima kulturkritiken kan stämplas som rasistisk.” Rasisternas applåder (orsak) får oberoende bedömare att sätta en rasiststämpel på kritiken (verkan). Vidare (blogg130814): ” Främlingen kan ju utmålas som lika mindervärdigt av kulturella skäl som av rasskäl. Och så ställer man antirasisterna inför dilemmat att skilja legitim kulturkritik från illegitim. Vilket också inkluderar religionskritik […].” Men man måste nu ställa frågan vad som är legitim kulturkritik och vad illegitim kulturkritik. Det är svårt att se att det kan finnas speciella regler för hur den kritiska kommunikationen ska se ut och som den därför måste följa. Distinktionen legitim/illegitim (kulturkritik) antyder – och förutsätter – att det finns regler för vad som ska gälla som legitim kritik, regler som en illegitim kritik åsidosätter. Men om ”legitim kritik” uppfattas som kritisk kommunikation, kan det inte finnas några speciella regler för vad som ska gälla som legitim kritik (bortsett från den triviala regeln att legitim kritik aldrig kan vara identisk med kritik som uppfattas som illegitim), i betraktande av att kritisk kommunikation är ett neutralt begrepp. Gränsdragningen mellan legitim och illegitim kulturkritik är bedräglig. Om man uppfattar den illegitima kultur- och religionskritiken som rasistisk kommunikation, så är all övrig kultur- och religionskritik legitim, med andra ord: det finns inget behov av en begränsning av kritiken av kulturella och religiösa fenomen, så länge det den förmedlar är kritisk – inte rasistisk – kommunikation. Med andra ord måste det vara legitimt och är rimligt att förhålla sig kritiskt till hela religioner och kulturer och leverera kritik av dem: detta är kritisk kommunikation.
B2.1. För att upplösa paradoxen – dilemmat att leverera kultur- och religionskritik som gäller som kritik och inte text bemängd med rasistiska inslag – måste man ta ställning till vad en text som avser att vara en kritik är och vad en text med ett rasistiskt innehåll är. Det är uppenbart att det inte finns några speciella regler för hur en kritisk text – eller för att byta terminologi: kritisk kommunikation – ser ut och måste se ut. Samma sak gäller inte för vad jag nu kallar rasistisk kommunikation. I det fallet måste det ur ett semantiskt perspektiv finnas regler för vad som gäller som rasistisk kommunikation och vad som inte faller under begreppet. Självklart är det inte rasisterna som bestämmer vad som ska gälla som rasistisk kommunikation. Det går stick i stäv med deras strävanden och agendor. De kommer att säga att de producerar objektiv information/kommunikation.
B2. Men jag tror inte paradoxen med kulturell rasism är olöslig. ”Kulturell rasism” är bara en etikett och till synes en underkategori av rasism; man kan med andra ord extrapolera till andra typer av rasism som faller under det generella begreppet rasism. Och däri ligger ytterligare en paradox: en underkategori till ett överordnat begrepp är tomt om det överordnade begreppet, huvudkategorin, är tomt eller odefinierat. Vi behöver alltså en definition av termen rasism, under vilket underkategorin kulturell rasism kan subsumeras. Om termen kulturell rasism är identisk med (den odefinierade) termen rasism och vice versa (vilket inom parentes inte är fallet, för vi har även de relativt sent introducerade begreppen strukturell rasism, institutionell rasism etc.), bör epitetet ”kulturell” strykas; det är enbart vilseledande. Slutsats: vi behöver en preliminär definition av rasism.
En fullständig definition skulle kräva mycket på grund av ämnets komplexitet. Som jag sagt förut finns det, om vi talar om arten homo sapiens, inga raser i biologisk mening. Rasism i modern mening kan kopplas till föreställningar och handlingar i form av stereotyper, förutfattade meningar och diskriminerande behandling på basis av ett hypotetiskt rasbegrepp och mera allmänt etnicitet, geografiskt ursprung, kultur, religion etc. Kanske räcker denna definition för denna kommentar.
B1. Jag förklarade i de föregående kommentarerna att ståndpunkten att bruket av niqab måste kunna inskränkas i sammanhang och situationer där det har skadliga och/eller samhällsfarliga konsekvenser inte är uttryck för intolerans. Följaktligen dominerar principen om eliminering och minimering av skadliga och/eller samhällsfarliga konsekvenser (i ett samhälle som vårt, dvs. primärt demokratiska samhällen) över religionsfriheten i dessa fall. När det gäller könssegregerad handskakning fungerar inte argumentet om intolerans: vem är intolerant? Den som vägrar skaka hand med någon eller den som har svårt att acceptera denna vägran?
Du inleder din implicita kritik med ett kort avsnitt om vad du kallar »den olösta paradoxen med begreppet ”kulturell rasism”«. För att få lite mer kött på benen kommer jag också att använda en av dina tidigare bloggposter om detta ämne, ”Om kulturell rasism”, 2013-08-14 (http://larswesterberg.bloggo.nu/Om-kulturell-rasism/) som mer utförligt redogör för din ståndpunkt. Det faktum att införandet av begreppet och fenomenet kulturell rasism enligt din syn leder till en olöslig eller olöst paradox tolkar jag som att du menar att om någon producerar en kultur- eller religionskritisk text, riskerar den att uppfattas som rasistisk på grund av att rasism i egenskap av ett kulturellt fenomen, och då vanligtvis ett fenomen hemmahörande i ett annat kulturellt-religiöst sammanhang än det kritiserade, nu är kopplad till den kulturella och religiösa sfären genom att det biologiska rasbegreppet och därmed definitionen av den på detta begrepp baserade rasismen försvunnit från arenan. När detta begrepp fortfarande var i kraft fanns det liten eller ingen möjlighet att förväxla kultur- och religionskritik med rasistisk propaganda och i den meningen kompromettera de kritiska texterna.
Rättelse av texten B1.
Det står:
"Det faktum att införandet av begreppet och fenomenet kulturell rasism […]”
Skall vara:
"Det faktum att införandet av begreppet kulturell rasism […]”
(Fortsättning en annan dag med kommentarer om rasism, religionskritik osv., om Lars Westerberg tillåter.)
Broder!
Skriv vad du vill och när du vill. Var och en ansvarar för sitt.
tuus Lars Westerberg
A 2. Man bör nu ställa frågan till de liberala debattörer som hävdar att det är ”ren intolerans” att begränsa bruket av niqab (och burka) på det sätt jag ovan beskrivit, dvs. i de uppräknade och andra liknande fall, om det de facto är intolerans. Logiskt sett bör de svara ja på den frågan. Gör de det, förespråkar de vad jag kommer att kalla parallella samhällen, vilket innebär att vi har olika regelsystem för olika kategorier av medborgare. Om de emellertid besvarar frågan nekande, faller anklagelsen om intolerans. (Om det inte är intolerant att begränsa bruket av niqab på angivet sätt, följer det att det är ett uttryck för rationalitet och förnuft.)
Könssegregerad handskakning har rimligen inga potentiellt samhällsskadliga konsekvenser. Däremot är det ett starkt uttryck för parallella samhällen, i detta fall ett muslimskt samhälle och ett icke-muslimskt samhälle. Parallella samhällen inom en och samma stat och civilsamhälle är ansatt av inre konflikter och motsättningar; det står alltid på randen till upplösning och sammanbrott och i extremfallet inbördeskrig. Mer sannolikt på längre sikt är väl att ett av de parallella samhällena slutligen kommer att besegras av det andra, undergå en genomgripande assimilering och eventuellt till sist utplånas. Viktigare att förstå är att parallella samhällen som statsbildning inte kan härbärgera vad vi kallar ett sekulärt samhälle; det är per definition uteslutet.
Jag ska inte närmare diskutera situationen med skilda badtider på offentliga badinrättningar; det är bara ett av flera exempel – avbrott för bönestunder är ett annat – på en fortgående segregering i samhället på olika plan som går stick i stäv med en effektiv integrationspolitik. För en stat och samhällsbildning bestående av parallella samhällen måste börja med skilda regelsystem – olika normer och konventioner. Inom parentes: jag föredrar att tala om parallella samhällen – min egen term – i stället för det överexploaterade uttrycket ”det mångkulturella samhället”.
När det gäller segregerade badtider får man dessutom komma ihåg att i vissa kommunala simhallar är en del av timmarna utlagda på lokala vattenidrottsklubbar. I Lund hade t ex Poseidon under många år ett antal timmar per vecka då de kunde träna på Högevallsbadet, och vanligt folk inte hade tillträde. Jag vet inte hur det är numera, badet har ju genomgått en ombyggnad, men det här förekommer litet varstans och då blir det alltså inte typ 60 h total badtid minus 6 h segregerad badtid per vecka utan kanske 60-6-16=38 h, varvid en del av dessa 38 timmar kan komma att ligga på tider då det är svårt för de flesta barn eller arbetande vuxna att besöka badet.
Det är alltså en litet annan femma - och de som driver på för segregerade badtider kan nog dessutom förväntas ta ett steg till, ifall de blir bönhörda. Har man fått igenom särskilda kvinnotimmar så går man vidare och börjar begära tävlingar med segregerad publik eller olika bassänger för att männen inte ska behöva frestas av de exponerade kvinnokropparna osv. Den här sortens tryck för att förändra de tidigare normerna i ett samhälle är svårt att undgå i ett land uppspaltat i parallellsamhällen av den typ som Dag W diskuterar. Särskilt ifall den officiella ideologin är att alla ska integreras men man inte vill ta upp frågan: integreras hur och till vad?
A1.1 Man kan betrakta detta på ett annat sätt. Bruket av niqab är en normöverträdelse i ett samhälle som vårt. Och jag lägger inte in någon som helst negativ undermening i termen normöverträdelse. (Det handlar här om konventioner från olika kulturella kontexter.) Detsamma gäller könssegregerad handskakning. Vi kan urskilja två typer av normöverträdelse, de med potentiellt skadliga eller negativa konsekvenser och de som inte har sådana konsekvenser. Bruket av niqab tillhör den första kategorin och könssegregerad handskakning den senare. Det är kombinationen av sammanhang och bruk av niqab som gör att detta bruk har skadliga, ibland samhällsfarliga, konsekvenser. Exempel på bruk av niqab (och a fortiori burka) med skadliga och samhällsfarliga konsekvenser är ett flertal yrkesroller, t.ex. olika vårdyrken (läkare, sjuksköterska, barnskötare), yrken inom undervisningsväsendet, yrken inom rättsväsendet m.fl. Ett annat pregnant exempel är kombinationen bilkörning och bruk av niqab, där det bör vara uppenbart att det innebär potentiella faromoment att köra bil iklädd niqab. För övrigt finns det inget som talar emot bruket av niqab i andra sammanhang. Dessa sammanhang kan vara offentliga eller privata, men vad som här ses som en offentlig sfär faller samtidigt inom den privata sfären, så länge detta uttryck för religionsfriheten inte kommer i konflikt med andra rättigheter.
A1. Jag replikerar på din senare kritik först och återkommer om den förra kritiken senare. Att inte acceptera ”individens rätt att klä sig eller att hälsa som hen vill” är ren intolerans enligt dig. Och du menar att du har stöd hos ”samtliga någorlunda klarsynta liberala debattörer” i den frågan. Så mycket värre för dem. Jag ska anlägga två aspekter på problematiken. Bruket av niqab är religiöst och kulturellt motiverat. Det faller därför under religionsfriheten. Man måste därför fråga sig hur långt religionsfriheten sträcker sig och särskilt om det finns sammanhang där den kommer i konflikt med andra principer. Det finns det. En motsatt ståndpunkt skulle vara att religionsfriheten inte kan begränsas: den är en absolut rättighet som gäller oinskränkt i alla sammanhang.
Tror att en del av problemet är att du beskriver liberalismen och de värden den anses hänga ihop med som om den stigit in i världen sub luna genom obefläckad avlelse. Som om den inte alls hade några kopplingar till konkreta samhällen och kulturella formationer vilka finns härute i verkligheten, eller i historien, bortom idealens och de aristoteliska (?) idéernas himmel. Och därmed inte heller behövde förhålla sig till annat än vad som är (kan antas vara) det högsta Goda, inte behövde leta efter lösningar på konkreta och brännande problem. - För oss andra existerar den liberala demokratin till stor del i de samhällen där den tar gestalt, genom medborgarnas kamp, och den är präglad av sin historia i varje enskilt land.
Apropå hur man klär sig och hälsar så vet du naturligtvis att det primärt handlar om regler i det offentliga rummet, och särskilt för personer som har någon slags tung offentlig ställning (t ex de båda miljöpartisterna som fick gå; de tillhörde den inre kretsen i partiet och den ene var dessutom minister). Diskussionen gäller just om det är okej med niqab i offentligheten, här i Sverige, eller ifall det är rimligt att en minister, en rektor, en domare, ett kommunalråd vägrar att skaka hand med kvinnor här ilandet, i sitt ämbete, därför att han anser sig förbjuden av sin religiösa lag. Privatlivets rum faller därmed utanför hela frågan. Enligt dig är detta lika med extremism och förbruning, enligt mig och de flesta andra, även i andra västeuropeiska länder, är det här kravet en fråga om att stå upp för sekulära och demokratiska normer.
mvh Magnus