Jag är bekymrad över de förändringar i samtalstonen jag tycker mig märka. Därför är också små nyanser av intresse.
Ta t.ex. Henrik Bredbergs ledarkommentar i Sydsvenskan den 15:de april. Hela kommentaren andas ett förtroende för Svenssonmuslimer. Samtidigt som det finns en befogad rädsla för islamofascism och extremism. Ändå slinker följande formulering med. ”Alla skulle stå bakom en positiv bild av islam. Att hävda fakta – även vetenskapligt underbyggda fakta – som kunde få islam att framstå som farlig eller hotfull gick inte för sig”.
Men islam är ju inte farlig eller hotfull. Och det är rimligt att ha en positiv bild av islam, i så måtto att religionen i sig inte är farlig. Vilket förekomsten av Svenssonmuslimer bevisar.
Hur man än förklarar extremism och brutalt demokratihat så är det ingenting som med nödvändighet följer av själva religionen. Att världsreligioner som kristendom och islam innehåller en kärna kan man till nöds betvivla. Dess stora föränderlighet, dess skiftningar efter tid, samhälle och omständigheter, torde vara historiskt belagd.
Det finns en växande lust att demonisera islam. Att bli allt mindre noga med orden. Och att maskera sina etniska fördomar bakom sanningar om islamofascism och extremism. Det ena rimliga resonemanget efter det andra levereras, för att tanken i förbigående skall få slinta lite. Det gör mig så beklämd.
18 april 16