När jag ännu var verksam i offentligheten tyckte jag alltid att journalister var så andfådda. De levde under jäkt och stress och hade ingen tid att fila på sina formuleringar. Att berätta snabbt och livfullt och för allom begripligt fick bli en rimlig ambition. Jag tänkte att jag själv kunde bidra med lugn, eftertanke och omsorg om formuleringen.
Häromdagen kom jag på mig med att sakna min tid i radion. Radioordet var så flyktigt innan datorerna kunde bevara det och göra det närsomhelst tillgängligt. Till skillnad från den skrivna formen som hela tiden gjort det möjligt att återvända. Men en fördel hade onekligen radion. Själva uppläsningen gjorde att man kunde förbättra och förtydliga sin text. Enskilda formuleringar som läsaren lätt glider förbi, kunde betonas. Man kunde säga dem med kraft och göra en konstpaus. Lyssnaren har naturligtvis alltid frihet att tycka vad hen vill. Kunde t.ex. utnyttja konstpausen för att mumla: ”Fånigt”, för sig själv. Men hen tvingades att uppmärksamma den. Hen kunde inte missta sig på att detta var något som upphovspersonen lade vikt vid. Hen tvingades att ställa sig frågan: Varför var det här så viktigt då?
Det kan jag alltså sakna. När den ena texten efter den andra rinner ur mina händer och försvinner i Lethe.
Och tiden har blivit annorlunda. Journalisterna, åtminstone det de skriver i papperstidningar, står numera för besinning och eftertanke. Medan Facebook och andra nätfenomen har vant människor vid snabbhet. Spontana tankar, hastiga känsloutbrott, absolut ingen tid för eftertankar.
Och det har naturligtvis också lett till polemikens förfall. Råa, snabba invektiv. Ju grövre, dess bättre. Elegant formulerade giftigheter har ingen plats. Det är ingen som förstår det. Och de, som skulle ha möjlighet att verkligen göra det, har inte länge tid eller tålamod att stanna upp så länge att förståelsen hinner fram. Man måste skynda vidare till annat, det finns ju så mycket att ta del av. För säkerhets skull finns ju emojs. Det kan åtminstone antyda om man skämtar eller inte. Från att ha kunnat skriva sitt namn har man återgått till bomärken.
Som en motvikt till alla svinaktigheter har det uppstått en vilja att vara vänlig. Man möter oförskämdheter med gullighet. Och vem föredrar inte gullighet framför illvilja, jag tillhör inte snällhetens förtalare. Men problemet är att man stannar på den barnsliga nivån. Och gulligheten har också medfört en viss prydhet, en överdriven intolerans mot allt som inte är gulligt.
Jag tänker på Horace Engdahls påhopp på Sara Danius. Unikt i sin råhet, är alla överens om.
Speciellt graverande anses vara att han kallat Sara Danius för den sämsta akademisekreteraren genom tiderna. Men det är Horace Engdahl uppriktiga värdering och vad är det för fel i det, när var och en har full frihet att tycka motsatsen. Själv var det längesedan jag hade så mycket förtroende för en människa som för Sara Danius och för hennes redliga vilja att inte sopa under mattan. Men korruptionens försvarare måste naturligtvis få försvara sin sak med alla tillgängliga polemiska medel. Man försöker få in de stötar man kan och håller tyst om det som talar mot den egna saken. Så ovärdigt tycker jag inte det är. Korruptionens försvarare gör så gott de kan och det kan inte bli så mycket bättre än så här. Men mot själva tonen har jag inget att invända.
16 april 18