Jag var veterinärens son i det lilla Sävsjö på 50-talet. Hur visade sig klassamhället?
Min oskiljaktlige barndomskamrat och likaledes granne var son till en bagare. Bådas våra mödrar var hemmafruar. Det har blivit naturligt för mig att fundera över klassamhället.
Det fanns ännu ingen grundskola. Skolan var folkskola, realskola, gymnasium. Vid varje övergång från ett stadium till ett annat skedde en skiktning. Det viktigaste sannolikt vid inträdet i realskolan. Vad var det som avgjorde valet att studera vidare? Tradition, mest. Vi borgarbarn gick som zoombies genom skolsystemet. För arbetarklassens barn tedde det sig annorlunda. Det var en välfärdsstat och ett alltmer utbyggt folkhem. Traditionerna påverkade skolprestationerna men vägde ofta tyngre än skolprestationerna, när det gällde val av höge utbildning. Jämsides med tanken att bli vid sin läst fanns dock hos somliga drömmen om att barnen inte skulle få det som vi. Jag minns i sjätte klass när min folkskollärare i slutet av skoldagen sa: ”De som tänker söka till realskolan kan sitta kvar, ni andra kan gå”. Och två elevers val fick honom att reagera. En som tänkt gå och en som tänkt stanna kvar. Eleven som tänkt gå, lyckades han efter kontakt med föräldern, övertala att ändå söka till realskolan. Beträffande den förhoppningsfullt förmätne, nöjde han sig att skaka på huvudet. Ingen av dem tog senare realen. En person jag känner har berättat att hans syster vid intagningarna blev utslagen just av den förmätne. Kan man gissa att min folkskollärare höjde betygen mot bättre vetande för vederbörande för att ge honom rimliga chanser?
Min bror var absolut inte lämpad för skolan, men traditionens makt gjorde att han tillbringade fem år i den fyraåriga realskolan. Sedan lämnade han den utan realexamen.
Mina kusiner som bodde i Stockholm gick in i läroverket redan efter fyra år. På större platser fanns det sannolikt också en viss boendesegregation. Kontakterna över klassgränserna blev sannolikt mycket mindre.
Sävsjö var småborgerligt och frikyrkligt präglat. Jag minns alltså inget klasshat eller naket klassförakt. Sannolikt fanns det, eftersom allt finns, men det kan inte ha genomsyrat hela samhället. Min barndomskamrat har ondgjort sig över att bättre bemedlade kunde få kredit i affären, vilket sämre bemedlade inte fick. Men det är enkel ekonomisk/kapitalistisk logik. Man lånar inte ut till den som bäst behöver utan till den som bäst kan betala tillbaka.
Däremot läste jag en artikel i hembygdföreningens årskrift där artikelförfattaren tyckte att folkskollärarna fjäskade mycket för bättre mans barn och var hur tillmötesgående som helst mot deras föräldrar. Det tror jag utan vidare på, det stämmer med mina egna minnen. Jag var ingalunda min lärares absoluta favorit, jag var alltför bisarr för att väcka annat än ömhet. Men mot min överbeskyddande mor, som ofta hörde av sig, var han synnerligen tillmötesgående. Det är kanske inte så konstigt, konstigare var att kamraterna förhöll sig på samma sätt mot mig. Att bo i ett stort hus med jättelik trädgård och vara son till en veterinär gav glans, snarare än det renderade hat och avund. Jag var annorlunda på alla sätt, men att jag var annorlunda också klassmässigt låg mig inte i fatet.
Hur har detta präglat mig? Min klassmedvetenhet var så mycket svagare än min upplevelse att vara annorlunda. Det är förstås grunden till min solidaritet och identifikation med andra som är annorlunda. Alla de som talar i folkets namn, vänster- och högerpopulister, representerar ju bara majoritetsförtrycket. Men jag ser ju också att jag är präglad av småstadsbons arrogans mot bönder. De som bodde på den rena landsbygden och talade utpräglad dialekt. Här finns väl ändå aningen av en fördom, som jag burit med mig genom livet.
18 okt.18