Jag hade en vän som hade starka skuldkänslor. Över att han rökte, över att han svor, över att han tvångsmässigt hädade. Ty han var troende. Däremot bekymrade det honom föga med de handlån som han belastade sina vänner med. Det tycks mig säga något inte om de troende utan om människan. Det där att vi själva bestämmer vår skuld. Vi vill vara våra mått trogna i förhållande till medmänniskan och bryr oss mindre om vad hon å sin sida tycker och tänker. I varje fall är det en vanlig form av egocentricitet.
Jag brukar säga att den egocentricitet, som inte hindrar oss från att se medmänniskan, inte är något problem. På samma sätt kan man vara starkt intresserad av och beroende av medmänniskan utan att egocentriciteten blockeras. Medmänniskans uppgift är att bekräfta mitt ego. Utan medmänniskan förtvinar jaget. På samma sätt kan hygglighet och godhet vara till för att bekräfta min självbild.
Den finns i vår tid en tendens att klistra diagnoser på varandra. Jag tycker det är en kapitulation och ett sökande efter pseudoförklaringar. Men man kan nog allmänt ställa frågan hur mycket andlig frihet en människa har. Hur mycket rår man för en oförmåga att ta medmänniskorna på lika stort allvar som man tar sig själv? Det tycks mig om om psykologisk intelligens är viktigare än en överströmmande välvilja. Psykopater är ofta psykologiskt intelligenta, det är det som gör dem så farliga. Då är det bättre med en välvilja utan vare sig intelligens eller förmåga att tolka medmänniskan. Men denna välvilja blir på något sätt utan nytta. För att ens sympati skall komma medmänniskorna till godo, måste man förstå en hel del. Men jag undrar om individen inte alltid hämmas av sina begränsningar. Oförmågan kan finnas och vara helt normal. Våra bedömningar av medmänniskan kräver nog alltid att vi tar hänsyn till hennes begränsningar.
4 juni 20