Är Chaplin roligare än Helan och Halvan? Och hur roligt är det egentligen med gamla filmers slapstickhumor?
Ja, i min barndom på 50-talet var det en ständigt förekommande muntration. Kanske var det inte samma höjdpunkt som när Tarzan-filmer eller någon kringresande cirkus nådde den lilla staden. Men näst intill.
Nu kan man undra om pajkastning, spruckna kalsonger och olyckliga fall ner i målarpytsar egentligen är så roligt. Men onekligen kan det snabba och oväntade ibland ha stor komisk effekt.
Från barndomen minns jag två minnesvärda höjdpunkter. Buster Keaton är som vanligt jagad och springer in i en grotta. Dock vänder han och springer omedelbart ut igen, man förstår att han haft vissa invändningar mot grottan. Lätt att tänka sig, vad kan inte dölja sig i en grotta?
Mycket riktigt. Ur grottan kommer, skrämmande nog, ett stort lejon. Det är synnerligen chockartat. Med sedan kommer det ännu ett lejon. Och så ett till och slutligen väller det ut en hel rad av lejon, det ena efter det andra. Det blir någon sorts visuell chockeffekt som är obetalbart komisk.
Det andra episoden handlar om någon som kommit på ett föryngringsmedel. Det är synnerligen effektivt, den som prövar det blir åtskilliga år yngre. Tillverkningen går tydligen prima och tillverkaren har en hel bassäng av mirakelmedlet. Vilket naturligtvis gör det upplagt för att hjälten, troligen Helan eller Halvan, kan falla ner i bassängen och försvinna. Man avvaktar spänt vad en sådan kraftig dos kan åstadkomma. Han blir nog inte bara kraftigt föryngrad, han måste bli försatt till rena barnstadiet. Men så kommer det upp en apa. Det är ändå en kreativ komisk tanke. Filmen såg jag när jag var ett mycket litet barn så det är väl inte troligt att jag återberättar episoden alldeles korrekt.
När jag gick lärarhögskolan och hade praktikperiod på grundskolan tänkte jag att jag skulle ta upp några vanliga tecknade serier. Blondie var en amerikansk familjeserie som skämtade om vardagsvärlden. Men när jag tänkte efter såg jag att den hade den många inslag som förenade den med slapstick-världen. Dagobert Krikelin hade alltid bråttom till jobbet. Morgonkaffet illustrerades med att det rann i en zickzackbåge ner i munnen. Sedan hann han nätt och jämt med bussen och fick hänga rätt ut i luften hållande sig med en hand i bussens bakersta stolpe. På kontoret hade han ofta brottningsmatch med sin chef, direktör Dittling, när denne av en eller annan anledning var missnöjd med Dagoberts arbetsprestationer. ”Ni är fockad, Krikelin”, var bara inledningen. Impulskontrollen var inte den bästa på det kontoret, över denna vardagliga serie vilade en hysterisk stämning.
Det mest besynnerliga var dock när Dagobert tog sig ett bad i lugn och ro i hemmets stilla famn. Då hade Blondie träff med sina medsystrar i sin kvinnoförening och de passade naturligtvis på att titta in i badrummet med nyfikna näsor. Jag förstår inte varför inte Dagobert valde den enkla metoden att låsa dörren utan i stället klättrade ut genom badrumsfönstret med en handduk om höfterna. Än en gång fick han hänga obekvämt i en hand rak ut i luften. Den andra handen måste hålla fast handduken.
Det slog mig alltså att den drastiska slapstickhumorn genomsyrade också det som skulle skildra amerikansk vardag. Och jag misstänker att Mark Twains vilda västern-humor fanns någonstans i början av stamträdet. Att jag hade kunnat exemplifiera med vilken populärkulturell yttring som helst. Där Blondie nog inte var det mest typiska exemplet.
21 okt.16