Man är väldigt upprörd över en tarvlig recension som drabbat Kristina Sandberg. Fast man ännu inte har sett den i någon papperstidning. Jag kan lugna en upprörd allmänhet med att ingenting nytt har hänt. Recensionen är nämligen skriven av Linda Skugge. Om Linda Skugge är djävligare än vanligt är en fråga för finsmakare. Är detta verkligen det ultimata bottenrekordet i en lång följd av bottenrekord?
Bör Linda Skugge publiceras i svensk press? Och i så fall bör hon publiceras på en kultursida? Ja, tydligen finns det de, som tycker det. Fast jag själv i min enfald besvarade båda frågorna med nej redan på 80-talet. Det var en händelse när denna låtsaspolemiker – hon har i efterhand medgett att hon inte menade vad hon sa i sin kolumn, utan sa det för att provocera - av Per Svensson på Expressen upphöjdes till kulturskribent. Där fanns det skäl att ta sig för pannan. Och Linda Skugge blev naturligtvis inte annorlunda av sin upphöjelse. Eftertanke och en viss analytisk förmåga är t.ex. en bra sak när man skall recensera böcker.
Det är underbart med recensenter som har humor och är roliga. Skolgårdsmobbing är däremot inte rolig, inte på skolgården, inte i kolumner, inte på kultursidor. Man kan ha varit bra på att mobba när man var skolflicka, eller sett andra vara det, och tagit med sig den insikten till vuxenlivet att det här är vägen till framgång. Och att denna förmåga räcker, man behöver inte belasta sig med bildning eller utveckla en förmåga till texttolkning. Det är inte konstigt att det finns sådana människor. Däremot är det konstigt att denna tomhet publiceras bara för att den säljer. Och väcker jubel hos de småsinta och korkade.
28 maj 21