Vi är uppenbarligen flera som tycker att det börjar bli svårt att skriva. Även om vi inte har riktigt samma förklaring till varför det förhåller sig så.
Mattias Hagberg i Göteborgs – Posten (25 juli) klagar till exempel. Och jag kan bara delvis hålla med honom om orsakerna. Men så är jag också en ruskigt gammal man.
Hemma i barndomsfamiljen hade vi hetsiga diskussioner. Emotionerna svallade. Alla deltog på lika villkor. Även jag som var sex till nio år yngre än mina tre syskon. När jag kom upp i gymnasiet blev jag elevrådets ordförande. Och diskuterade då med lärare och föräldraförening. Sedan kom jag till Lund och började läsa kultursidor och lyssna på studentdebatter. Och jag kände en stor befrielse. Här behövde man inte slösa kraft på att försvara självklarheter. Här kunde debatten börja där jag var van att den slutade. Det var också ett tidsklimat som några år passade mig. Jag var liberal och ateist och kulturradikal. Dagens Nyheter var den ledande tidningen. Tingsten hade visserligen avgått och ersatts av Olof Lagercrantz men det hade inte gjort den mer konservativ. Den kultur- och moralkonservativa falangen hukade undergångsmärkt i Svenska Dagbladet. Där de före detta bruna var fler än jag då anade. Dock har jag ofta berättat att när jag började läsa Hernelius ledarsida fann jag den vara ett under av sofistikation jämfört med min far, den lantlige veterinären. Riktigt ner till den lantliga vulgäropinionen nådde inte tidningen.
Men så kom vänstern. Och omfattades av alla intellektuella i min egen generation. Att vara vänster och att vara tänkande var synonyma begrepp. Det var intellektuella att ta på allvar. Marxismen var en genomtänkt filosofi. Jag höll också med dem om något, det omoraliska i vietnamkriget till exempel. Men det var ingen tvekan om att detta var den auktoritära huvudströmningen som bäst förtjänade min opposition.
I dag ser vi en vänster på reträtt. Vem bryr sig längre om marxismen? Det blir i stället att försvara antirasismen, feminismen och de homosexuellas rättigheter mot en aggressiv högerpopulism. För Mattias Hagberg är det ett problem. ”Det går inte att vara progressiv och nydanande om man samtidigt tvingas att försvara det närvarande”. En radikal kan ju aldrig vara konservativ. För mig känns det mer naturligt. Under det galna kvartsseklet försvarade jag alltid ett hyggligt samhälle mot en paranoid vänster. Jag läste Herbert Marcuse som menade att toleransen och förnuftet egentligen var något förtryckande. Etablissemanget manipulerade. Världsrevolutionen var lösningen. Medmänsklighet var pisshumanism. ”På lång sikt är det folket och inte reaktionärerna som är de verkligt starka”.
Så jag känner rätt väl igen mig. Och har ingen svårighet att vara solidarisk med eliten mot folket. Marxismen som var ett betydande tänkande förefaller död. Populismen lever. Det är därför man numera får ägna sin tid åt att försvara självklarheter. Men lite sorgligt känns det att vara tillbaka på skolbänken.
1 aug. 18