Jag undrar om inte alla som skriver ibland känner vånda över sina egna artiklar. Jag gör det i varje fall. Inte så sällan. Och jag tänker på Heidenstams ord: hur lätt blir människornas kinder heta, de döma snabba fast de litet veta.
När det gäller debattartiklar är utrymmet för ovetbarheter ganska ringa. Om skribenten uttrycker sig någorlunda klart, så finns ingen tvetydighet. Det står som det står. Och ser man brister i resonemanget så kan man knappast missta sig. Men jag tänker på den verklighet som ligger bakom. Ofta är det en journalistisk verklighetstolkning som ligger i botten. Grävande människor har lyft fram något viktigt, som andra senare kan kommentera och värdera. Men det är ju så mycket som är hemligt och konfidentiellt. Journalisten kan alltså inte veta allt och kan dessutom inte alltid berätta allt den vet. Och på detta bygger kommentatorer och en häpnande allmänhet sin indignation.
Det gäller i särskild grad brott och sociala missförhållanden. Man måste reagera, sägs det. Men jag tycker inte det är riktigt bra när opinionsbildare reagerar utan att ha några lösningar och förslag. När de får nöja sig med att säga ”oacceptabelt” ”kan inte tolereras” och liknande.
Men det finns ett krav, förstås, att när något upprörande händer så vill man få det kommenterat. Man har i vårt tid blivit alltmer medveten om hur känslotänkande dominerar människan. Tanken är ofta känslans tjänarinna. Och det gäller inte bara förbittrade människor, näthatare och nättroll, som helt drivs av sina aggressioner och maktambitioner. Utan för de flesta är det nog så att känslan sätter i gång tanken. Sedan gäller det att hålla tanken så fri som möjligt. Och inte låta känslor störa resonemangen.
Det gamla behovet av att höra predikningar har inte minskat med kristendomens reträtt från predikstolen. Fortfarande känns det bättre om man kan samlas till en gemensam känsla. Och det gäller alla slags känslor. Den gemensamma indignationen, som bara i sämsta fall kan få karaktär av kollektiv lynchning. Så väl som sorg, hyllning, bekymmer. Behovet av en delad känsla.
Så kanske gör opinionsbildare ändå en insats när de nöjer sig med att emfatisk uttrycka en känsla.
25 okt. 19