Vad ville jag med mitt skrivande, när jag började? Då som nu kommunicera. Därför blir läsaren nödvändig. Det kan finnas andra motiv men detta var huvudmotivet. Jag har en stark känsla av att det är svårt att kommunicera, den som läst mig länge vet att jag ett tag fann kommunikation omöjlig. Den som skriver riktar sig till många. Och det är bara att acceptera att läsarna är olika. Men förhoppningen fanns alltid att någonstans fanns en själsfrände som verkligen förstod.
Avslöjar inte detta ett bekräftelsebehov?Ligger det inte något självhävande i att vilja bli bekräftad. Naturligtvis, jag är narraktigt fåfäng.
Ingen kan vara gladare än jag över att få beröm.
Jag har inte ens den demokratiska inställning som många författare bekänner sig till. ”Det är inte så noga vad kritikerna tycker, de roliga är att få beröm av vanliga människor”. Jag tycker det är roligast att få beröm av människor jag aktar och gillar. Jag minns när Kryddan Peterson skrev till mig under min lundagårdsperiod och ansåg att jag skulle ha viss kapacitet som spexare. Det var fantastiskt att något tilltrodde en tungus som mig sådana möjligheter. Hittills hade jag bara gjort karriär som gråterska.
En stor del av mitt liv har jag varit debattör. Det är uppenbart på alla intelligensnivåer att åsikter är förknippade med prestige. Att med kraft tycka något har något med makt att göra. Bland de mycket bedrövliga och marginaliserade är det troligen en besvärjelse av maktlösheten. Det skojiga är att denna makt och prestigedimension förekommer också bland aktningsvärda tänkare, bland akademiker och i kulturdebatten. Det var en av mina intentioner som kulturkvast. En prestigelös och studentikos gammal överliggare skulle ställa deras uppblåsthet och hierarkier i en löjlig dager. Jag tror inte att mitt huvudproblem den gången var att jag under resans gång själv fylldes av prestige och rätthaverism. Men att distansen, lättheten och humorn ibland försvann och att jag rent av blev gallsprängd och hatisk. Utanförskapet skapar distans men kan också skapa förbittring och en fruktlöst hamletsk ambition att vrida hela världen rätt.
Nu är jag en gammal man. Och naturligtvis tänker jag på hur det påverkar mina texter. Det måste finnas nerv i en text, det är nästan viktigare än vad den uttrycker. Hur mycket nerv har jag kvar? Dessutom är det speciellt att ha en blogg i stället för att skriva i tidning eller prata i radio. Man vet att läsekretsen är begränsad och man tvivlar på att den är allsidigt sammansatt. Mina kommentatorer är jämnåriga gubbar och jag misstänker att de är representativa för läsekretsen i allmänhet och för tiden i synnerhet. För all del, tidens röster är många, men få röster kan ju fylla världen om de är tillräckligt energiska, frekventa och mångordiga. Den klaustrofobi som detta kan skapa är nog inte mycket att göra åt. Och det mesta annat är betydligt värre. Organiserat näthat och liknande. Nätet är inte en idyllisk plats där man sänder ut små flaskposter till en läsare bortom tid och rum. Även om jag skulle vilja tro det.
31 maj 18