Ibland kan en rad öppna avgrunder. Jag läser en artikel i Svensk Kyrkotidning av Björn Skogar om Elsa och Natanael Beskow. Och så berättar artikelförfattaren att han finner det problematiskt att högt läsa med i trosbekännelsen. Varför? Ja, artikelförfattaren har ingen svårighet att i instämma i trosbekännelsen i någon tolkning. Men det är inte troligt att han har samma tolkning som bänkgrannen, som läser samma trosbekännelse. Men eftersom de bekänner samma ord så tycks de bekräfta varandra, trots att de sannolikt tänker olika. Hur hederligt är det?
Jag tycker det sätter fingret på en sällan diskuterad men uppenbar problematik. Vad är kristen enighet? Vad är kristen gemenskap? Vad till tjänar ekumenik?
Det kan man fråga. Själv nöjer sig docenten med att konstatera att det blir ingen glad bekännelse från hans sida. Och säger att han inte är hjälpt av att i 50 års tid ha sysslat med tolknings- och språkteorier. Nej, det torde förvärra saken.
Nå, kan man inte då helt lugnt låta var och en bli salig på sin tro. Det viktiga är väl att man kan stå för sin egen tolkning. Men kan man nöja sig med att vara eniga i ord om man är oeniga i sak? Och om man inte är enig i sak, vad är det då man har gemensamt? Det är en sak att respektera andra människors trosuppfattningar och tolkningar. Men att bekräfta en enighet som bara är verbal? I synnerhet som grannen inte alls tvivlar på att enigheten också är en enighet i sak.
Det borde upplevas som ett jätteproblem. Toleransen bland dagens kristna är stor. Beskyller man dagens kyrka för någon är det att toleransen har drivits så långt att man hamnat i det slappa och ostringenta. Något ligger det kanske i det fast inte i den mening som kritikerna lägger in i det. De är ofta reaktionärer som längtar tillbaka till old time religion. Däremot kan man kanske undra om inte en del moderna av ren tankelättja och konflikträdsla föredrar den slappa toleransen framför tydligt formulerade tolkningar som man kan bli oenig om. En intelligentare tolkning är inte nödvändigtvis översitteri.
Nu kan man naturligtvis tänka sig att enigheten finns i något annat än tolkningarna. Att man genomsyras av samma anda. Att ord och tradition skapar något ordlöst. Att dela bröd och vin. Men hur som helst blir enigheten då så vag. Varför har jag mer gemensamt med denne kristne än med denne muslim, med denne ateist? Det är en bra fråga att ställa sig för den tänkande kristne. Inte minst i dagens värld med så många motsättningar mellan religioner, länder och folk.
29 jan.15