En stackars Jan Sjölund i Arbetarbladet har gått i taket över TV:s politiker-terapi program (26 feb.). Detta naiva och manipulativa program. Och så till på köpet med Jimmie Åkesson i huvudrollen.
”Det är SVT som behöver psykolog”, dundrar Sjölund. Och tar naturligtvis också upp avstängningen av Soran Ismael. Och det speglar naturligtvis en paradox. Sveriges Radio kunde ha valt annorlunda i detta fall. Alla demokratiskt valda partier bör behandlas lika, men vad gör man åt demokratiskt valda antidemokrater? Här kolliderar två principer. Att behandla alla demokratiskt valda lika och att försvara demokratiska värderingar.
Men åter till terapiprogrammet. Vi försätts i en närmast hopplös situation, enligt Sjölund. ”Vi berövas bit för bit vår kritiska blick och tvingas i stället, via formen för programmet, att känna empati för makthavarna där i klientfåtöljen. Vi har liksom inget val”.
Det var mig en lättmanipulerad journalist. Det här är tydligen ett program han behöver för att öva sig på att stå emot känslomanipulation. Han borde läsa vad jag skrev om Jan Björklund. Det går mycket bra att förhålla sig kritisk utan att bli blind av vrede och aggression. Mer mänsklighet skall man inte kräva av sig själv eller låta sig manipuleras till. Sjölund har tydligen föreställningen att allt är frid och fröjd om någon bara kraftfullt anför motvärderingar. Det är ju den vanliga journalistiska praktiken och den gör ingen klokare. Annat än på ett ytplan. Men att lyssna noga och kritiskt när någon utvecklar sin självbild kan göra det. Det är när det blir förödande för någon även om man utgår från att han är i god tro och man tolkar honom välvilligt, som man har kommit någonstans. Åkessonprogrammet lärde oss mycket om selektiv perception och om hur fördomar styr vårt seende. Och om rädslans betydelse för att skapa aggression. Om hur minnet får tjäna nuets behov. Och om lusten av vara ondskans goda alibi.
Jag läser ett angrepp på Ugandas antigaylagar på Dagens ledarsida (25 feb.). Skrivet av Elisabeth Sandlund. Min första reaktion är att det är ett uttryck för förmätenhet. Efter att ha varit den tidning som längst försvarat tesen om homosexualitet som synd, passar det nu bra att sjunga med änglarna. När något händer långt borta och alla svenskar indigneras över det uppenbara barbariet.
Men jag inser att jag läser något som är värre än så. De gäller att frita de evangelikala kristna från skuld. Ugandas lagar är inte de evangelikalas fel, den fundamentalistiska/traditionalistiska bibelsynen. Och så för Sandlund alltså ett resonemang av typen ”Bara för att man är antisemit behöver man inte försvara förintelsen. Alltså har förintelsen ingenting med antisemitism att göra”. Man kan mycket väl vara en mild homofob, som visserligen tycker att homosexualitet är synd, men inte en värre synd än alla andra synder och absolut inte en synd som hör hemma i stafflagstiftningen. Vad har det då med Uganda att göra?
Det var intressant med detta klargörande. Jag trodde att den tystnad som tidningen de senaste åren ådagalagt i homosexfrågan var tecken på allvarlig eftertanke och djup självprövning som på sikt skulle leda till en insikt om skuld. Det var alltså en alltför optimistisk tolkning. Tystnaden beror i stället förmodligen på en blandning av resignation och opportunism.
28 feb.14