För några veckor sedan var jag i hustruns barndomstad Vänersborg. Det är också Birger Sjöbergs stad. Nu träffar jag min egen barndomskamrat på nytt. Och vi möts i Birger Sjöbergs andra stad, Helsingborg.
Att det blir just Helsingborg är följd av lyckliga omständigheter . Barndomskamraten har starkt förälskat sig i denna stad. Det visar sig, när jag talar med honom, att det är en ganska gammal kärlek. Slumpen och omständigheterna kan föra en till de mest skiljaktiga platser, men med den stad som man väljer av böjelse, är det något särskilt. Många pensionärer kan känna igen sig i detta. När man är fri att välja är det här man vill vara.
Barndomskamraten och jag var tillsammans varje ledig stund i sju års tid. Men det är tidig barndom. Han är inte mer än tolv när jag försvinner till Ljungby. Sedan träffas vi varje sommar i fyra år. När vi skiljs för gott är jag arton och det skall dröja arton år innan vi ses igen. Det betyder för min del två gymnasieår och sexton år i Lund.
Sedan blir det några hastiga möten när vi bor i Göteborg respektive Alingsås. Vi får små barn, två var, och sedan flyttar en till Varberg och den andre tillbaka till Lund. I två decennier skickar jag mina månatliga kåserier i Smålänningen till honom. Det är den kontakt vi har.
I puberteten revolterar man mot sina föräldrar, i varje fall gjorde jag det. Jag tänker mig att mitt förhållande till Peter efter flyttningen kännetecknades av brist på lyhördhet och önsketänkande. Att han omedelbart accepterade att det var slut, att han omorienterade sig mot andra kamrater, var inget jag var medveten om. Jag behövde honom som motvikt mot mina föräldrar med vilka förtroendekrisen var påfallande, i synnerhet efter konfirmationen. Och naturligtvis fann jag det borgerliga livet kvävande och smått. Just förhållandet till Peter blev då svårt att ifrågasätta.
Sedan dog min mor. Jag var en vilsen nihilist som försökte stå ut med den plåga som den skadade och beklämmande människa som var i mors ställe, utsatte mig för. Hennes liv hade inte varit någon idyll, mitt blev det heller inte. Det var först när jag bottnade i Lund, som jag hade hittat den verkliga motvikten. Jag var inte ens där älskad av alla, men så var det i Lund. Man hade vänner, det var bra, man hade fiender, det var också bra. Och horisonten blev vidare, sikten friare.
Hur är mitt förhållande till barndomskamraten i dag? Jag får ju acceptera att han är en främling. Men en bildad och intressant främling med vilken jag delar de potentiella minnena av många barndomshändelser. Det förhållandet har jag inte till någon annan.
Hans beläsenhet är god. Själv en bagares son, som slitit hårt i många år som kamrer. Två klassiska författare står hans hjärta nära, Gustav Fröding och just Birger Sjöberg. Där är han mycket inläst.
Så temat för dagen är ju givet när vi träffas i Helsingborg, Birger Sjöberg. Vi letar upp huset där tidningen, Helsingborgs Posten låg. Där var Sjöberg redaktionssekreterare och det var i denna stad hela hans vänerborgsinspirerade författarskap kom till. Mitt emot tidningen låg Vita Bandets café där journalisterna ofta häckade. Båda husen är väl igenkännliga.
Sedan går vi till donationskyrkogården och Birger Sjöbergs grav. Och Peter inhandlar en ros som han lägger hos skalden. Och så läser han den sista versen av Bleka dödens minut.
Ja......men har du en ros
kan du lägga den hos
mig på kullen, när dock du går
vägen strax här förbi
under fåglarnas skri,
medan sommaren den glada rår.

Och runt om kring oss är sommaren. Och när Peter kommit till fåglarnas skri hör jag en fågel kvittra ljuvt och sommarlikt. Det skall naturligtvis stå ”fåglarnas skri”, dödsstämningen och tristessen från föregående verser måste hållas kvar. Begravningsföljet som stampar i vinterns hopplösa landskap, blad från kransar som höstlikt virvlar kring i luften. Sommaren är bara en framtida sommar när något i förbigående passerar förbi och skänker den anspråkslöse skalden en tanke. Men livet är ljuvare i denna framtida sommar än den stackars skalden kunde föreställa sig. Och vår beundran långt större.
25 juni 13