Jag hade en sällsynt trevlig upplevelse i lördags. Jag var på ett cafe på Västra Mårtensgatan, Cafe å le, och hörde Birger Sjöbergs visor sjungas. Sångerskan var Hanna Edsbagge, själv uppvuxen i Vänersborg. Hon hade en mycket vacker röst och hon sjöng med känsla och artikulerade väl. Hon lyfte verkligen fram den starka texten.
Hon ackompanjerades av Oskar Hagberg som också hjälpte henne med att tala om Birger Sjöberg. Det var mycket intressant att få denna personliga tolkning från en ung högermänniska. Till skillnad från Bellman är Fridas vän inte omgiven av en krets av personligheter, påpekade han. Det är sant, rollfiguren Fridas vän är utan likasinnade i småstaden. Talaren tycktes betrakta honom som egocentriker. Jo, men hans moatje är inskränkt och snusförnuftig. Det kan vara isoleringen som gör honom till en mansplainande kulturman. Det är genom kontrasten mellan huvudpersonerna, där det ironiska ljuset faller över båda, som lillaparisvärlden blir så nöjsam. Ibland kan hennes realism och förnuft punktera den lätt pekorale skalden (I Spaniens månsken) ibland blir hon beklämmande i sin pryda inskränkthet (Fjärilen på Haga).
Varför talar jag om högertolkning? Ja, mest groteskt visar det sig i tolkningen av Fridas neutralitetsförklaring. Där vågade inte Fridas vän säga emot Frida, enligt talaren. Men det är väl snarare så att han inser att hon har rätt. Inför ett modernt storkrig framstår småpojkars kaxighet som grotesk. Det var många svenska författare som inte fattade var det innebar med ett industriellt slaktande och som levde kvar i Fänkrik Stål-andan. Men när de förstod vad som hände vid fronterna nyktrade de till. Endast Sven Hedin förblev samme boyscout som han alltid varit. Han såg hela eländet, men det gjorde inget intryck på honom.
Men Birger Sjöberg, som inkarnerade hela tidens ångest, förstod. Och det gjorde också Frida. Här leder hennes humanitära instinkt rätt. Ett världskrig är inte en fotbollsmatch där man håller på ena laget. Det bottenlösa lidandet utplånar allt sådant. Fridas vän inser att hon har rätt. Ändå kommer han att ställa upp till försvar för sitt land om det blir indraget i kriget.
Hanna Edsbagge gjorde kanske denna visa bättre än något annat hon sjöng.
Hur är Fridas väns förhållande till den oscariska överheten? Jo, han har all tillbörlig vördnad. Han är en försiktig och lite aggressionshämmad karaktär. Sjöbergs ironi drabbar både honom och överheten. Men att tro, som Oskar Hagberg, att Fridas vän skulle överge Frida om han verkligen blev erbjuden rådmans dotter, är att förväxla småborgerlighet med brackighet.
Men det är riktigt att i skildringen av småstaden finns en betydande dubbelhet. Det är både nostalgi inför en förlorad idyll och småstadssatir. Sjöberg var redaktionssekreterare på den helsingborgstidning som stod längst till höger. Brackestad kallade han Vänersborg som gymnasist. Sedan blir hans ironi mildare men inte mindre kännbar. Den radikalism som är hans är allvarets radikalism. En existentiell radikalism.
Sjöbergs förhållande till sin manlighet är ett svårt kapitel som borde haft en känsligare uttolkare. Det var inte det haveriet med frieriet till Karin Lustine som skapade Sjöbergs problem. Hon har sagt att han framstod som söt och rar men knappast som någon man kunde ta på allvar som man. Han maskerade ofta sin känslighet bakom narrens mask. När han föll på knä på Edsgatan, i högtidskläder, hade Karin Lustine svårt att avgöra om han skämtade eller inte. Han fruktade väl katastrofen och försökte skydda sig bakom en lätt komisk framtoning.
Det är möjligt att Birger Sjöberg inte hade dugt åt högerns nya manlighetsguru, Jordan Peterson eller vad han heter. Känslighet och vekhet kan ibland hjälpa begåvade människor att genomskåda och gestalta tidens lyten. Men gör en mindre lämpad för annat.
Men jag gillar det personliga i Oskar Hagbergs Birger Sjöberg-tolkning. Den var uppenbart egen, inget han läst sig till. Det är så man skall möta klassikerna. Det är i konfrontationerna som dikten lever.
22 mars 18