I en nyutkommen bok berättas om en artikel jag skrev i Dackekuriren i början av 70-talet. Jag har inget minne av denna artikel. Men det får mig att undra om jag inte är mycket förljugen.
Hur kan jag ha fått denna oväntade och osannolika påminnelse från ett glömt förflutet?
Varför i en bok berätta vad en okänd skribent i en okänd nationstidning en gång skrivit? Det har förstås sin förklaring.
Boken är en biografi över Jönköpings – Postens förre chefredaktör Stig Fredriksson. Så heter han och han är inte identisk med rysslandskännaren och etermediemannen med samma namn. Utan är en ganska anonym chefredaktör på en landsortstidning, 1970-1999, svärson till ägarfamiljen Hamrin. Han har dock fått en ingående biografi skriven av Karl Erik Gustafsson, ”På Stigs tid”.
Jag kom att intressera mig för boken eftersom Stig Fredriksson hade sitt ursprung i samma lilla smålandsköping, Vaggeryd, där jag tillbringade de första sju åren av mitt liv. Det visar sig att han var klasskamrat med min bror under folkskoletiden.
Men det är bättre än så. Han är även lundensare och bodde först snett emot Grand Hotell och sedan flyttade han runt på Dackegården. Det var ju inte ovanligt att man var troget sitt studenthus men fick allt bättre rum allteftersom terminerna skred. Endast jag bodde kvar på samma studentrum i 13 år. Och i Smålands Nations ännu äldre studenthus, Smålandsgården.
Men det visar sig också att Stig Fredriksson var grundare till Dackekuriren 1962. Att den fick just det namnet vittnar om att smålänningar var stolta över Nils Dacke.
Nå, Nils Dacke var ju populär också bland revolutionärer. Och där kommer min artikel in. Jag lär ha opponerat mot att studentspexarna skrev och framförde ett spex om Nils Dacke. Eftersom jag var kvar som skribent i ytterligare sex år efter det att vänstern tagit över nationen kan man lätt utpeka mig som en av revolutionärerna. Och så kan det förstås se ut.
Men kan jag verkligen ha varit så fyrkantig? Det är ju snarast ett exempel på vad jag brukar beskylla andra för att vara. Man får inte skämta om Nils Dacke. Min första bortförklaringsimpuls är att man missförstått min artikel. Den var egentligen ironiskt menad, tänker jag mig. Driver med en höger som inte drar sig för att i spexets form hylla revolutionärer. Men det får mig att ställa frågan, om vem jag var i 70-talets början. Och när jag rannsakar hjärtan och njurar så kan jag inte utesluta att jag verkligen menade detta.
När jag började skriva i Dackekuriren kände jag mig i stark opposition mot nationstjänstemän och kåraktiva. Själv kom jag från Liberala Klubben, en politiskt aktiv intellektuell, som med stor distans börjat skriva i en nationstidning. Jag brukar ofta säga att jag på den tiden inte förstod poängen med studentnationerna. Jag tillhörde inte heller spexhabitueerna. Ensam, allvarlig och skygg, kände jag stort avstånd till de sociala och glada. Det är dock ingen ursäkt intolerans och humorlöshet.
Det fanns nog en populistisk puritansk tendens hos mig på den tiden. Populist såtillvida att jag avskydde människor som utnyttjade de privilegier som maktens positioner som studentaktiv erbjöd. Jag var mycket noga med att inte utnyttja dem själv fast jag ofta fick erbjudanden att gå in gratis och få gratis läsk. Det gäller min tid både före och efter revolutionen. Däremot beundrade jag Lundagård och deras subtila och initierade ironier och hade inte förståelse för nationsmedlemmar som fann nationstidningen bättre, enklare och lättbegripligare. Så populist på det sättet var jag aldrig.
Smålands Nation var efter revolutionen en blandning av norrbottenkommunister och kristna socialdemokrater. Man kallade sig progressiva och försökte samla en bred koalition. Man bildade studentpartiet Progressiv Studentfront och lyckades en kort period få makten i kåren. Smålands Nations kurator (ordförande) den kristne socialdemokraten Bengt Ståhl hade varit en given kårordförande men den traditionella studentvänstern gick in och berövade honom posten till förmån för den mer radikale Anders Westerberg. Sedan styrdes nationen ett tag av enbart norrbottenkommunister tills studentvänstern tog över nationen. Mitten av 70-talet var Dackekurirens storhetstid, man var inte bara den bästa nationstidningen i Lund, utan vänsterns svar på Lundagård. Inget konstigt i det, alla intellektuella var vänster vid den här tiden. Och alla som var vänster sökte sig till Smålands Nation. De traditionella smålänningarna lämnade däremot med bitterhet nationen.
Till sist lämnade även jag efter tio år Dackekuriren. Offer för en av den döende studentvänsterns sista sektstrider.
Men denna påminnelse om min ungdom slår alltså hål på myten om min egen oföränderlighet. Jag hade haft fyra år som outsider i en traditionell nation. Hur det var att verka i en vänsternation hade jag ingen erfarenhet av. Det fick jag ju så småningom rik erfarenhet av. Det är ingen tvekan om att jag kände det som att komma in i värmen när jag övergick till Lundagård. Men redan när jag var kvar hade jag förändrats. Intolerans, humorlöshet och moralism var redan mina fiender.
24 april 17