Så är det siste april. Som barn stod man väl vid ett eller annat majbål och kände en kort stunds magi. Sedan jag kom till Lund har det framför allt varit förknippat med min hemstad. Jag är mer bunden av en metafysik än av en tradition. Mitt förhållande till hemstaden är mycket metafysiskt.
För all del, en period gick jag alltid till mösspåtagningen vid AF-borgen (Foreningen). Och på 1 maj lyssnade jag med ett snett leende till studentkårens ordförande och rektorstalet. Men så bröts traditionen och jag tappade lusten. Som liberal och kulturradikal hade jag från min första dag i Lund ett kluvet förhållande till traditionella, konservativa fjanterier. Festprissar i sina frackar som kråmade sig och var misslyckat spirituella. Det mesta föreföll mig som svenska flaggans dag för studenter.
Men vid sidan av mitt vanliga liv läste jag mycket lundensiana. Det har jag beskrivit i ett tidigare blogginlägg. Jag övade upp mitt öra för lundensiska tonfall. Jag gick omkring i hemstaden och mindes mitt liv, men också andras. Här boddde min första kärlek, här firade Åke Ohlmarks sin doktordisputation, här kom vi ut från ett romantisk möte och den snöade över elftegatan, här tentade man för Martin P:son Nilsson. Här bodde Albert Nilsson. Överallt gled skuggor och minnen omkring.
Kan man uppskatta Lund? Säkert. Lund är en söt liten stad, sötare än Eslöv, ehuru inte fullt ut lika vacker som Stockholm. Så där kan en rosig nutidsvensk resonera och inget ont i det. Gunnar Wennerberg, de uppsalienska Gluntarnas skald, försöker precisera varför Uppsala är bäst, fast man möter lokalpatriotism överallt. Somliga gillar Gränna eller Göteborg och så vidare. Men det är förstås det studentikosa bohèmelivet som Wennerberg prisar. Och något sådant finns ju inte längre.
När Wennerberg skrev sina gluntar var Lund en akademisk bondby, Uppsalas bedrövlige lillebror. Men från slutet av 1800-talet och kanske fram till 1970-talet var Lund viktigt. Och mer unikt än Uppsala, eftersom avståndet till Stockholm är större liksom närheten till Köbenhavn och kontinenten. I Uppsala är man svensk akademiker, i Lund är man inte fullt så svensk. Det är en tid när geografiska avstånd inte är ointressanta. I Lund korsas impulserna, man är inte bara en akademisk variant av Stockholm. Samtidigt är man för halva Sverige ett alternativ till Uppsala. ”När vi lågo i Uppsala och Lund” heter en gammal bok och länge fanns det inga andra alternativ.
Nu finns det många människor som tycker att historia och bildning är ointressant. Världens modernaste land har god koll på trenderna. TV-serier och popnyheter dominerar kultursidor och kulturprogram i radio och TV. Men visst, moderna böcker, i synnerhet deckare, spelar en viss roll. Och på tiden före 1980 kan man känna en viss nyfikenhet. ”Vem var Tingsten?”, kan man fråga med runda ögon. Strindberg är t.ex. ett känt namn, däremot behöver man inte ha läst något av Selma Lagerlöf. Det är inte troligt att man måste något alls längre, däremot är det fortfarande kul om man läst valda delar av världslitteraturen. Men den som känner till Lund och dess biskalder har definitivt gått över gränsen.
Men jag minns att mitt favoritprogram i radio Obs i två, tre år lät mig kåsera om Lund på siste april. Jag sa till Lena Brundenius att det var som att bjuda en alkoholist på sprit. Jag har aldrig varit så lycklig som då. Det är troligt att mina kåserier uppskattades i Lund och av lundensare i förskingringen. Men att de knappast uppskattades någon annanstans. Och synnerhet inte av de märkvärdiga män och kvinnor som styr trenderna från vår vackra huvudstad. De som vet vad folk vill ha eftersom de vet vad som roar demsjälva. Redan i min ungdom insåg jag att ingenting retar som fel sorts bildning.
Det gör nu inte så mycket. Vi lever i en tid när alla vill skriva och ingen vill läsa. Makt och prestige och fåfänga är viktiga drivkrafter. Men det finns andra. Att gå omkring bland sina skuggor i en älskad hemstad. Kommunikation är en sak, fördjupning en helt annan. Man kommunicerar bäst om man vet lite om mycket. Läsaren blir bara glad över att känna att hon vet bättre. Att veta mycket om lite, utestänger alltid.
Själv läser jag just nu Algot Werins gamla biografi över Vilhelm Ekelund. Och går på en föreläsningsserie på stadsbibioteket som handlar om fyra F. Fakiren, Frank Heller, Frans G. Bengtsson och Fritjof Nilsson Piraten. Det senaste föreläsningen, som handlade om Frans G. Bengtsson, var ett briljant kåseri av Svante Nordin. Det är skönt med människor som inte behöver pråla med sin bildning, men som har den till sin egen glädje och till de intresserades gagn. Och samtiden var inte bättre förr. Fråga Frans G. Bengtsson.
30 april 13