Så är det siste april- första maj i Lund. Jag hade en gammal uppsaliensare som kurskamrat när jag gick på fria seminariet i litteraturhistoria, våren 69 till hösten 71. När jag sa till honom att det åter var vår i Lund, menade han att vårarna i Lund var ointressanta. Men uppsalavåren i hans ungdom!
Så jag tänker på mina egna vårar i Lund när jag var ung. Det är svårt att få syn på sig själv. Jag tror att jag det första året i Lund inte var mycket mer än postgymnasist. Munter och en smula aningslös. Sedan kom min kristermin hösten 1966. Det är sedan från våren 67 till våren 72 som jag kallar min ungdom. Jag var en mycket hårt sluten, sammanbiten människa. Skeptisk, distanserad, tyst.
Jag minns en siste april, jag tror det var 1970, då jag skrev om min ensamhet i Dackekuriren. Hur överlever den ensamme den mest studentikosa högtiden av alla? Jag tyckte mig vara talesman för andra ensamma studenter. Jag kände längre fram på 70-talet att studentromantiken alltmer flagnade. Man var därefter inte längre student även om man var ung.
Tanken var förstås att studenttiden, som för en student sammanfaller med ungdomen, skulle och måste vara en munter och lycklig tid i en människas liv. Men när man börjar betrakta universitetsutbildning som vilket utbildning som helst försvinner det speciella med att vara student. Att ha roligt bara för att man är ung verkar inte lika tvingande. Så blir ensamhet och utanförskap mer allmängiltiga problem. Och att stå och frysa vid majbålet på Lillekulla (Vaggeryd) eller Högagärde (Sävsjö) har ingen speciell koppling till ungdomen.
Våren 67 var också mitt möte med filosofin. Jag hade alltid varit road av idéer och fann det fantastiskt att möta marxismen, psykoanalysen och existentialismen. Allt var nytt, allt var fantasieggande. Men mötet med universitetsfilosofin som på den tiden var en strikt och inte så lite dogmatisk analytisk filosofi? Den passade mig som hand i handske. Psykologisk fungerade den som ett försvarsvärn för en människa som kände sig trängd. Bland de kunskapsteoretiska resonemangen fanns en dimension som vette åt mystiken. Jag upptäckte att Lars Gustafsson hade sett samma sak. Jag älskade hans dikter.
Men min erotiska ensamhet bestod. Jag fann mig vara en erotiker och en frustrerad erotiker. Men jag längtade också efter en vänskap över könsgränserna. Någon, som var som jag, fast flicka.
Mina siste april brukade jag tillbringa med tre andra udda personer. Två av dem är nu sedan länge döda. Den tredje lämnade Lund för Stockholm. Att han flyttade berodde på att han ville börja på nytt. Att det blev just Stockholm berodde på att han hade sin mor och sina systrar där. Han var på sätt och vis den första jag förlorade. Jag gillade honom därför att han var filosof som jag.
Så gick mina siste april. Jag minns att jag en gång mötte Lars Jonung på Trollebergsvägen och han ropade något muntert och studentikost åt mig. Jag var väl på väg hem efter något sittning hos juristen i kamratkretsen, som tog livet av sig 1980. Drömmen om kvinnan förblev en dröm till hösten 1973. Då kunde jag verkligen misslyckas med ett par relationer mellan ensamheterna. Jag tvingades lämna Dackekuriren och började skriva i Lundagård. Och i oktober 1978 kom ett möte som förändrade allt.
30 april 19
 
Ingen blogg i morgon. Tillbaka torsdagen 2 maj.