Elisabet Sandlund är sist ut bland Dagens ledarskribenter att skriva om synden (15 juli). Man anar ju det värsta, hon är den minst progressiva av ledarskribenterna på Dagen, den enda som inte är det minsta uppdaterad. Men det blir inte så katastrofalt, snarast lite rörande. Hon kämpar för att syndabekännelsen skall få vara kvar i gudstjänsten. Det kan man ha förståelse för. Vill människor ha metafysisk förlåtelse så vore det grymt att neka dem. Det behovet är ju ett starkt skäl för att tro på Gud. Nu kanske det anses att moderna människor tycker det är o.k. med förlåtelse men blir nedstämda av att det finns något att förlåta. Men, förlåt mig, det är faktiskt meningslöst att vilja bli förlåten, om det inte finns något att förlåta.
Så långt kan man alltså hålla med Elisabet Sandberg och hon talar av egen erfarenhet. Hon har nämligen själv blivit förlåten. Och vad har hon blivit förlåten för? Jo, att hon varit ateist.
Här har vi ett originellt syndamedvetande. Att bli förlåten för ett felaktigt försanthållande? En allvis och allgod gud skulle anse att detta var något att förlåta? Kanske tog sig hennes ateism skadliga uttryck så att hon andades hat och mordlust mot de kristna? Annars, vem skadade hon med sin ateism? Tvärtom är det väl hög tid att svara på frågan om det inte är moraliskt förkastligt att kräva ett visst försanthållande av människor. ”Om du inte kan tro, kunde du åtminstone försöka tro”, sa de gamle. Men det vore ju att försöka önsketänka och kan inte leda till något annat än intellektuellt bedrägeri.
Att man misstar sig i moralfrågor och på så sätt skadar sina medmänniskor är däremot en allvarlig historia. T.ex. att man syndastämplar oförvitliga människor.
Tänk på det du, Elisabet Sandlund, vid nästa syndabekännelse.
18 juli 16