Claude Simons Vinden är en fantastisk läsupplevelse. Den gjorde ett starkt intryck på mig när jag läste den i min ungdom. Och nu när jag läser om den bekräftas och förstärks mitt intryck. Många vet att Claude Simon var den främste av den kvartett som man kallade ”Den nya franska romanen”. Han var den av de fyra som fick nobelpriset, om det övertygar någon. Den nya franska romanen anses förmodligen svårartad, esoterisk genom sin stil och sina experiment. Och det gör mig lite ledsen om detta skulle hindra någon från att upptäcka denna gripande roman. Ty det är en sorgsen bok som talar till hjärtat.
Visst bärs denna bok av sin stil, som inte är enkel. Stilexperiment kan vara svårartade, göra det svårare att följa handlingen och genom sin poänglöshet mest smaka damm. Men finns det en rytm, en andning i stilen, så bär den i stället berättelsen. Hans kollega Robbe - Gillet fastnar i detaljbeskrivningar. Genom att han har ambitionen att exakt beskriva varenda detalj i ett rum, finns det knappast plats för någon handling. Men Claude Simon skriver i Faulkners och Marcel Proust stil och den stilistiska smidigheten är suverän. Hoppen i handlingen håller fast och förtätar stämningen, de långa parenteserna beskriver i detalj och nyanserar, men inte rummet utan känslorna. Med poesins exakta bildspråk.
Och Vinden är alltså en Dostojevskij historia. Hjälten är en furst Myskijn, en god människa i en ond värld. Men han är en svag och fattig man. Klädd i en sliten regnrock med ett bälte utan spänne som han har knutit ihop och med en kamera som han bär kring på. Hans far bedrog hans mor, medan hon ännu var havande med vår huvudperson och hon flyttade omedelbart norr ut. Så han har vuxit upp med sin mor. Och nu har hans far dött och han kommer till staden för att ta över den gård hans far ägt.
Man försöker omedelbart lura honom, få honom att tro att gården ingenting är värd och få honom att sälja den för en spottstyver. Det är notarien som har hand om de juridiska formaliteterna som försöker lura honom, ty han har förstås köpare till hands. Men främlingen har inget begrepp om pengar och inget egentligt intresse, han bara tänker sig att han skall tillträda och driva gården. Medan han väntar på detta flyttar han till ett billigt hotell i ett av stadens mindre fina kvarter. Och blir där indragen i en tragisk historia.
Han blir mycket förtjust i två små flickor, som är döttrar till en uppasserska på hotellets restaurang. Och det uppstår ett mycket starkt känsloband mellan flickorna och honom. Deras pappa är en kriminell och opålitlig typ. Men vår hjälte, som heter Montès, blir förälskad i mamman.
Samtidigt blir han hembjuden till en kusin till hans far och träffar farskusinens två döttrar, den ena gift, den andra med pojkvän.
Montès avskedar sin fars förman, vars dotter varit faderns älskarinna. Vilket leder till att han blir nästan strypt av förmannen. Som därefter inleder en process mot honom.
Men de små flickorna är han mycket förtjust i. Och när flickornas pappa försvinner, lyckas Montès spåra honom till ett ännu värre slumområde där han lever med sin älskarinna. Montès följer den äldsta flickan till hennes pappa men blir nedslagen. Han får stappla hem tillsammans med flickan.
Pappan har också gjort en stöld och gömmer stöldgodset hos sin hustru medan han håller sig undan hos sin älskarinna.
Det yngsta flickan i kusinfamiljen är en smula revoltör. Hon bryter med sin pojkvän och lägger i stället an på Montès. Men den äldre systern vill hindra detta och tipsar polisen om de små flickornas far. Hon har nämligen haft hans älskarinna anställd och kommit på dem in flagranto. Och hon vet att den bestulna familjen också haft älskarinnan anställd.
Så polisen slår till. Och de små flickornas båda föräldrar dör. Fadern mördar modern och blir därefter skjuten av polisen. Förmodligen tror fadern att det är hans hustru som angivit honom.
Montès har förstås ingen möjlighet att få adoptera flickorna som placeras i ett kloster för att sedan av myndigheterna bortföras till okänd ort.
Och han förlorar sin process mot förmannen och blir till slut ändå tvungen att sälja sin gård.
Och var kommer vinden in? Den blåser genom hela romanen och symboliserar väl ett blint och känslolöst öde.
Det är alltså en roman om godheten och om godhetens tillkortakommande. Om Montès sägs det att han aldrig vägrat att klappa en hund ens om den var skabbig. Att han inte hatar och avskyr det onda, men att det gör honom skräckslagen. Han är oförmögen att fatta tingen annat än med sina sinnen och sitt hjärta. Reflektionen tenderar snarare att förvanska.
Han är också en hjälplös människa. Ofta används bilden av ett kugghjul som griper fatt honom och som är omöjligt att undgå. Uppgivenhetens bilder är många. ”.....utan att allt blir grumligt som ett dyigt träsk, utan att den genomskinliga luften, himlen och träden smulas sönder och faller med ett ljud som av krossat glas....”. Tiden beskrivs som en tjockflytande magma och ”varje ögonblick ett spadtag i jorden som blottar ett myller av maskar”.
Naturligtvis är Montès en avvikare. Han beskrivs ofta utifrån, som han uppfattas av andra. Men när berättaren någon gång talar i eget namn och samtalar med Montès förstår man att Montès är mer medveten än han uppfattas. Men oförmögen att styra sitt öde är han för visso. Och han förstår inte att hans godhet äger en viss dagningskraft hos de i hjärtat ofördärvade.
6 nov. 19