Det är knappast förvånande att just jag har en sådan kärlek till Shakespeares Julius Caesar. Höjdpunkten är två tal, två mästerstycken i retorik. Erik Frykman säger i sin kommentar till den upplaga jag läst att Brutus tal är genomhederligt, men lite fantasilöst. Medan Antonius i sitt tal är försåtlig, ironisk och vädjar till människors sämre sidor. Jag har svårt att se det så. Jag tycker var och en av dem på ett lysande sätt talar för sin sida. Antonius gör väl den större retoriska prestationen eftersom han lyckas vända en redan skapad stämning. Brutus uppgift är mer att förklara varför Caesar måste mördas.
Men det är hög tid att berätta vad det hela handlar om. Julius Caesar har besegrat sin konkurrent, Pompejus, efter att tidigare ha styrt med honom i ett triumvirat och kommer tillbaka till Rom. Rom är republik, det gamla kungadömet minns man med fasa. Caesar har efter striden med Pompejus nu en stark maktställning. Naturligtvis har makten en krets av anhängare kring sig och Antonius är kanske den främste. Men andra förnäma romare är betänksamma mot denna maktkoncentration och ser ett hot mot republiken. Och det bildas en sammansvärjning med Brutus och Cassius i spetsen. Brutus är en ädel man som älskar Rom. Ingen behöver frukta honom utom de orättrådiga. Cassius har en mer orolig framtoning. En man att frukta, en opålitlig illojal intellektuell. Caesar irriteras påfallande av honom. Och orden har blivit bevingade. ”Jag vill se feta män omkring mig, slätkammat folk som sover gott om natten. Den Cassius har en mager, hungrig uppsyn; han tänker mycket; sådant folk är farligt”. Och vidare i karaktäristiken. ”Han läser mycket, giver akt på mycket, ser tvärs igenom männskors handlingssätt. Han älskar icke lek som du, Antonius, hör ej musik; ler sällan; om han ler sker det som om han hånlog åt sig själv, föraktande sin egen själ, som kunnat bli rörd till löje över någonting” ( här har översättaren Hagberg lek, men skådespel är väl en rimligare översätning). Det är någonting mycket tidlöst över detta, maktens förhållande till de intellektuella. Men också en bild av den humorlöse fanatikern och revolutionären, som ständigt tycks gå igen i historien.
Det berättas att Caesar mycket riktigt blir erbjuden kungakronan. Tre gånger. Han avvisar det, men allt mindre bestämt. Han får aldrig ett fjärde erbjudande, eftersom han får ett epileptiskt anfall. Det finns nog skäl att finna republiken i fara.
Det anser de sammansvurna och man mördar verkligen Caesar. Cassius vill för säkerhets skull oskadliggöra Antonius, men det vill inte Brutus. Hans motiv för upproret är att stävja maktmissbruk. Då skall man inte slå mot de nu maktlösa.
Och så är det dags för Brutus tal. Och det är, tycker jag, lysande. ”Icke därför att jag älskade Caesar mindre utan därför att jag älskade Rom mer”. ”Då Caesar älskade mig, grät jag för honom; då han var lycklig nöjt jag därav; då han var tapper ärade jag honom, men då han var härsklysten dödade jag honom”. Just så, det är att skydda folket från slaveri det gäller. ”Vem är här nog låg att vilja vara slav? Är här någon, han tale; ty honom har jag förolämpat”. Personligen kan man tycka bra om Caesar, men makten bör man inte älska.
Sedan skall Marcus Antonius få tala. För att ära Caesar, utan att angripa hans mördare. Det är därför han får tala. Och han talar till en folkmassa som just har hört och påverkats av Brutus ord. Så det första han säger till folkmassan är: Jag gillar er eftersom ni gillar Brutus. Då får han lyssnarna med sig. Det onda som vi gör blir ihågkommet, det goda glöms bort, säger Antonius, och så må väl ske med Caesar. Brutus kallar alltså Caesar härsklysten och det är mycket riktigt ett förfärligt fel. Och det har vi ju Brutus ord på och på honom kan vi ju inte tvivla.
Redan här börjar man ana ironin. Antonius återkommer i talet till att mördarna är hedersmän och varje gång blir ironin tydligare och blodigare. Ty hur var det med härsklystnaden? Caesar har ökat Roms ekonomiska välstånd, lösesumman för krigsfångarna har han låtit Roms fattiga få del av. Och han ville inte ta emot kungakronan. Varför sörjer ni inte Caesar, ni har ju så stort skäl att sörja honom? Och till sist visar Antonius på Caesars testamente, som visar hur mycket Caesar älskar romarna. Men det vågar han inte läsa upp av rädsla att förtörna de nya makthavarna. Och så blir hans försiktighet ett tecken på hur grymma de nya makthavarna är. Först förtalar de och mördar Caesar och sedan vill de hindra att folket från ta del av hans välgärningar. Vem känner inte igen det retoriska greppet? ”Det här får man väl inte säga i det här landet.” Ja, vilket förfärligt land.
Och, naturligtvis. ”Jag är ej talare som Brutus är, men som ni vet en simpel, rättfram karl som håller av en vän”. Jag är en enkel man av folket, som ni. Tillhörde jag eliten skulle jag ha lättare att påverka er. Vem förundrar sig över att romarna röstar på Antonius.
Det är ett blodigt och spännande drama och slutar i nederlag för upprorsmännen. På Antonius sida kämpar också Octavianus, Caesars adoptivson, som sedan i sin tur kommer att besegra Antonius i en ny maktkamp. Men Shakespeares drama slutar vid Filippi när upprorsmännen besegras.
21 april 20