Det är svårt att förstå Nathan Shachars intentioner med sin artikel i DN (6 juli) om de kämpande antinazisterna i Sverige under andra världskriget. Det är naturligtvis sant allt han säger men ger det rätt helhetsbild?
Man kan granska regeringens och myndigheternas politik, Sveriges officiella linje, och finna den en smula tvivelaktig. Men det är alltför lite känt att det fanns ett undervärderat antinazistiskt motstånd, menar Shachar. Och det beror till viss del på dessa hjältar anspråkslöshet. Efteråt gjorde de inte stor sak av sina insatser.
Det är dock ett större problem med tystnaden om något annat. Nämligen den stora grupp som var kritiska till regeringen från andra hållet. Jag skulle inte med säkerhet kunna uttala mig om hur stark den antinazistiska opinionen var i förhållande till den pronazistiska opinionen.
Tystnaden om den senare har ju varit långt mer påfallande. Oviljan att göra upp med dem som stod på fel sida har varit svårförståelig. Antinazisterna har tigit inte bara om sitt hjältemod utan också om andras skurkaktighet.
Därför kunde Gustaf Petrén, den mest framstående tyskvännen i Lunds studentkår under hitlertiden, under 60- och 70-talet framställas som borgerlighetens samvete. Erik Anners kunde bli högerpartiets chefsideolog. Gunnar Biörck kunde starta konservativa debatter i Svenska Dagbladet, Biörck-debatten 66. Jag som är född 45 visste inget om deras historia.
Kommendörkapten Dehlgren på Dagens Nyheter var trogen samlingsregeringen till sista blodsdroppen vilket gjorde det svårt för antinazisten Johannes Wickman på DN:s ledarsida. Vilket Nathan Shachar nämner. Men Börje Brilioth på Stockholms - Tidningen och Fritz Lönnegren på Aftonbladet eller Roland Rasmusson på Helsingborgs Dagblad var direkt uttalade tyskvänner. Fredrik Bööks inflytande som Svenska Dagbladets kulturchef var ju betydande liksom Harald Schillers på Sydsvenskan. Böök fick verkligen bära ett hundhuvud men de flesta andra försvann i tysthet. Det problematiska är dock inte de som försvann i tysthet utan de som kunde fortsätta att verka som om inget hänt. Per Olov Sundmans ungdomsförvillelser lär ju ha varit kända bland antinazister t.ex Jan Myrdal, långt innan det kom till allmänhetens kännedom.
Men möjligen var problemet med pronazisterna under andra världskriget att de inte betraktades som lika udda som antinazisterna. Behovet av att frondera är ju knappast stort när man har en stor tidning till sitt förfogande.
Sydsvenskans försök att ena borgerligheten i mitten av 60-talet i det s.k. Medborgerlig Samling, hade som ett av sina främsta namn en gammal nazist. Liksom en Folkpartistisk minister under efterkrigstiden var f.d. nazist utan att det kom till allmänhetens kännedom. Det jag vänder mig mot är inte att de kunde rehabiliteras, vem som helst har naturligtvis rätt att ångra sitt förflutna. Utan mot tystnaden.
Segerstedt var inte ensam som antinazistisk publicist, menar Shachar och nämner Anders Yngve Pers på Vestmanlands Läns Tidning. Han hade lika gärna kunna nämna J. A. Selander på Eskilstuna- Kuriren. Liksom Nils Ahnlund och Nordens Frihet hade kunnat kompletteras med Ture Nerman och Trots Allt.
6 juli 20