”Vi vet ju nästan inget om islam” har ledarkolumnisten på Expressen, Susanna Birgersson insett. (17 april). Det är väl inte tvärsäkert vad hon avser med vi. En del av oss är ju muslimer och är sannolikt mer välinformerade. Och när det gäller svenska debattörer så finns det en del som är experter på Islam. Men menar hon att alltför många svenska debattörer, alltför länge, har vetat alltför lite, så har hon rätt. Nyfikenheten på Islam har varit beklämmande liten. Man borde inte få vara svensk debattör om man inte var åtminstone hjälpligt informerad. Det är ju förutsättningen för att en debatt skall kunna uppstå och inte bara häpnad och expertutläggningar.
Men jag undrar om kunskap om Islam ger så mycket när det gäller att förstå extremism och terrorism. Där handlar det mest om fanatism. Och den företeelsen förklaras inte av något specifik religion eller av religion i största allmänhet. Om nu inte fanatismen, den glödande tron på egen rättfärdighet och alla andras orättfärdighet, skall beskrivas som en religiös känsla. Man kan säga: hen är så fanatisk att det är något religiöst. Men då handlar det bara om att man anser religiösa känslor vara starkare än alla andra känslor.
När unga muslimer blir islamistiska fanatiker handlar det sannolikt om ett behov av hängivenhet. Ett behov som många andra ideologier skulle kunna uppfylla. En längtan efter själva hettan och radikalismen. Reptilhjärnas ”vi och de” spelar naturligtvis också in. Vi är bra, de är dåliga. Fanatismens psykologi är i det här fallet bättre att studera än religionen Islam.
Fundamentalism, auktoritetstro, konservatism, är andra mekanismer som är viktigt att begrunda. När det gäller heliga skrifter som Bibeln och Koranen så är de motsägelsefulla. För att kunna vara fundamentalist måste man ha en viss förmåga att läsa selektivt, annars går det inte ihop. Den förutsättningslösa läsningen leder bara till förvirring, om man är alltför bokstavstroende. Men om man starkt betonar skriftens auktoritet och lanserar en selektiv läsning, kan man övertyga andra. Själv har man läst för att få en bekräftelse på sin agenda. Så uppstår denna sekteristiska avart.
Jag tycker också man skall studera Islam. Men av nyfikenhet på andras tänkande. Det kan vara en väg att förstå sin granne. Det främmande blir inte automatiskt ett hot, bara genom att vara främmande. Kunskap kan vara ett sätt att handskas med den egna främlingsrädslan. För politiskt-religiösa fanatiker har vi däremot all anledning att vara rädda. Eller för de uttryck en missriktad hängivenhet kan ta sig.
Det jag själv har svårast att för i Islam är betoningen av sed, regler, normer. Finns här egentligen något personligt gudsförhållande, annat än lydnaden? Det harmonierar snarast med de modernt auktoritära ideerna, västvärldens nykonservatism. Där lösningen ligger i det strikta och regelstyrda. Det blir ofta så att konservatism härigenom krockar med konservatism. Islamofascismen förhåller sig till Islam som fascismen normalt förhåller sig till konservatismen.
18 april 17