Påsk. Och då går minnena till barndomen.
Jag var ett barn från ett sekulariserat hem och jag växte upp med att betrakta de centrala högtiderna ur en idylliserad folktros perspektiv. Vem var julens centrala gestalt? Jultomten. Vem var påskens centrala gestalt? Påskkärringen. Analogin var perfekt, jultomten kom med julklapparna, påskkärringen med påskäggen. Det var både könsrättvist och realistiskt. Männen var stora och viktiga och gav fina och dyrbara presenter. Kvinnorna fick nöja sig med att komma med godis och tilläts därigenom generöst spela en viss roll. Jag läste om påskharen i Kalle Anka eller någon annan barntidning. Påskharen trodde man på i Tyskland och det tyckte jag var en bra idé, liksom allt som stimulerade fantasin.
Det var svårt att koppla allt detta till kristendomen. Kristendomen var liksom en svagare myt som fungerade parallellt. På julen fanns det ett barn som låg i en krubba. Ingenting var ointressantare än nyfödda barn och kunde möjligen intressera flickor som brukade leka med dockor. Det var inte omöjligt att de kunde pipa: ”Så sööt!” vid anblicken av jesusbarnet. I min läsebok fanns en sentimental vers om hur synd det var om jesusbarnet som fick ligga i en krubba. Och att denne lille stackare inte fick några julklappar. Kanske var förhoppningen att väcka vissa skuldkänslor, som kunde anses kristliga. Troligen hade sentimentaliteten ett egenvärde.
Men för mig var det den store, fete jultomten som gällde. Hans volym speglade hans makt och betydelse. Tomten var ett sagoväsen. Insikten om att han också skulle kunna kopplas till ett helgon och att det därigenom fanns en svag tråd till kristendomen, kom långt senare. Inte ens när jag lärde mig vad jultomten hette på engelska gick det upp något ljus.
Påskkärringen var också ett sagoväsen. Hade jag vetat att hon var en häxa hade jag dött av skräck. Troll tedde sig harmlösa, mer dumma än onda, men häxor var synnerligen farliga. Här finns en koppling till kristendomen men en koppling laddad med skam och ondska. Häxförföljelserna, nämligen, ondskan i förföljelsen av ondskan.
Jag vet inte om någon annan känner igen föreställningen att det var bemälda sagoväsen som kom med påskäggen. Kanske var det något man hittade på i min familj. Men att påskkärringen på något sätt var trevlig, trodde väl alla. Med sin kvast med katten och kaffepannan. Och sina turer till det idylliska Blåkulla, där hon förmodligen drack kaffe och klappade katten. Och hon kunde ju lämna lite påskägg när hon ändå for förbi.
Kristendomen gjorde sig påmind när man väl kom i skolan. Det var en höjdpunkt när fröken berättade ur den bibliska historien. Men det var förstås Adam och Eva och Noaks ark och Jacob som brottades med Gud och Josef i brunnen. När kom egentligen korset och Jesu liv in? Fanns det med tidigt fast det gjorde mindre intryck?
Men visst. Man sa att vi firar jul till minne av Jesu födelse. Och rätt tidigt började man väl berätta om Jesu död och uppståndelse. Men föreställningen att ondskans makter hade sin chans mellan Jesu död och hans uppståndelse, var jag förstås aldrig medveten om. Att jultomtens kvinnliga motsvarighet var lierad med djävulen hade varit svårt att tro. Det kan numera endast tandvärnet tro.
”Glad påsk”, heter det. Och det är förstås uppståndelsen svindlade lycka det handlar om. Men det är en vandring från mörker till ljus. Att påsken är en kristen glädjehögtid beror på att man firar med facit i hand.
17 april 14