Jag fick på min födelsedag två böcker om Ingmar Bergman. Leif Zerns ”Se Bergman” och Caroline Krooks ”Rastlös sökare och troende tvivlare”. Jag började läsa Leif Zern därför att jag ansåg hans perspektiv på Bergman bredare. Ändå är det just kapitlet om Bergman som lutheran som intresserar mig mest. Zern skriver med lätthet och skarpsinne. Det är en ovanlig kombination. Han går direkt på väsentligheter, han är begriplig och tydlig. Och samtidigt blir Bergman tydligare för läsaren, det är lättläst utan att vara det minsta trivialt. Jag delar inte alltid Zerns estetiska värderingar, men ofta.
Den enda invändningen är att han är bättre för bergmankännare än för andra. Han jämför kors och tvärs mellan filmerna och minns man dem inte väl kan det bli svårt att hänga med. Det är det priset man betalar för att vara elegant. Man kan inte samtidigt vara träigt pedagogisk.
Men som sagt det är kapitlet om Bergmans lutheranska rötter som ger mest läsmotstånd och där Zern är svår och ibland förfaller till ett oprecist estetspråk. Samtidigt tangerar det teologiska resonemang som jag brukar föra.
Jag tror K.G. Hammar har använt sig av debattricket när han polemiserar mot ateister. Att ställa frågan: Vilken Gud är det du inte tror på? När ateisten redogjort för sin gudsbild säger man: Den guden tror inte heller jag på. Och så frågar man: Tror du att kärleken finns i världen? Då ateisten svarar ja, kan man drämma till med: Då tror du på Gud, eftersom Gud är kärleken. Hammar är förstås inte ensam om att argumentera på det sättet. Det har varit vanligt bland moderna kristna. Men Hammar borde ha genomskådat det.
Själv brukar jag invända att det då inte finns något skäl att använda ordet gud. Det är bättre att kalla kärlek för kärlek. Börjar man tala om Gud måste man mena något mer än att det existerar kärlek i världen. Låt vara att man kan mena att den enda vägen till Gud går genom medmänniskan. Det är bland annat det som gör att det är så väsentligt att Gud har blivit människa.
Den som nyligen sett Såsom i en spegel på TV känner igen resonemangen i slutscenen när fadern/författaren David talar med sin son. Zern resonemang går ut på att Bergmans väg bort från kristendomen är en upptäckt att Gud inte behövs. Att det är kärleken allena som frälser. Att människokärlek är tillräckligt. Där har hans analyser fog för sig.
Det finns andra resonemang som är otydligare och sämre underbyggda. Den stora boskillnad han vill upprätta mellan katolicism och judendom å ena sidan och lutherdom å den andra. Det är tron, försanthållandets centrala roll i protestantismen han vill åt. Moderna teologer talar hellre om tillit än om tro. Det är också mer i enlighet med Luthers intentioner. Luther riktade sig inte mot ateister, som var alltför förvända för att bry sig om. Utan mot andra kristnas brist på tillit till nåden. Jag brukar invända att denna tillit ändå förutsätter en gud. Man kan inte ha tillit utan att ha tillit till någon eller något, inte tro på nåden utan att den kommer någonstans ifrån. Men det är klart att när ateisterna senare i historien blir en makt att räkna med kommer det protestantiska kravet på tro att riktas just mot dem. Eller mot dem som inte försanthåller tillräckligt.
Men jag kan inte se annat än att både katolicismen och judendomen förutsätter gud. Precis som Luther gjorde. ”Det är som att fråga krukmakaren om han tror på leran” skriver Zern och kommer ifrån försanthållandet genom att göra det självklart. Men jag kan inte se hur man kommer ifrån frågan om försanthållande, hur oluthersk man än är. Visserligen kan man säga som jag hörde Per Frostin säga i min ungdom att det viktiga är inte om människor tror på Gud utan att Guds vilja sker (iden lär härstamma från en dansk teolog). Den som tror att det objektivt existerar en gud måste säga sig att den icke - troende som gör Guds vilja, drivs av Gud utan att veta det. Det gör dock inte den icke-troende mindre icke-troende. Men visar på trons begränsningar.
Riktigt konstigt blir det när Zern ställer den subjektiva individualismen mot en mer objektiv verklighetsbild. Det är som om den objektiv existerande guden, utbyts mot den objektivt existerande världen, hos Zern. Och det är ju en betydande betydelseförskjutning. ”Hos Bergman kommer jaget före världen. Hos judendomen är det tvärtom”. Här är det fullt med esteticerande metaforer. ”Världen strömmar genom människor och ting”. ”Det finns ingen värld mellan människorna i Bergmans filmer.”
Nå, Descartes utgick från jaget i sin kunskapsteori. Men har man väl konstaterat, genom kompletterande resonemang, att världen existerar blir det ingen svårighet att krympa sitt jag. Att tro att världen fortsätter att existera när man själv är död. Om man utgår från individen eller det objektivt existerande omvärlden tycks mig vara just ett estetiskt val. Det kan man beskriva. Men det är svårt att tycka bättre eller sämre om det.
Det kan hända att Bergmans individualism och tänkande i motsatser härstammar från protestantismen. Man allting måste betraktas både ur världens och individens perspektiv. Världen existerar objektivt men vi måste subjektivt förhålla oss till den. Man kommer inte ifrån jaget. Och man trollar inte bort det med formuleringar som ”Det personliga momentet försvinner i mängden av fakta”.
Jag kan inte heller se att den ibsenska kampen mot förljugenheten kan betraktas som en protestantisk åkomma. Det handlar lika mycket om realiteter, brännande realiteter för envar, som vad som helst annat.
27 aug. 18