Jag fick Alex Schulmans bok om Sven Stolpe i farsdagspresent. Det var egentligen inte den bok jag önskat men som jag kommenterat diskussionen kring den kunde det ju ha en poäng att jämföra själva boken med det intryck jag fått av den i medierna. På en del punkter fick jag revidera mina förutfattade meningar.
Jag tyckte Alex Schulman överdrev sin vrede och omgivningens skräck för denna vrede. Nu ser jag ju att han skapar rädsla liksom hans morfar gjorde. Hustru och barn är faktiskt rädda även om han är återhållsam med sin vredes uttryck. Kopplingen till Sven Stolpe är däremot spekulativ. Benägenheten för aggression kan ju för all del vara genetisk. Och beteenden kan naturligtvis traderas från generation till generation. Vem har inte hört talas om upprepningstvång?
Vissa anakronismer i sättet att tala hade man väl kunnat uppmärksamma. När Karin Stolpe tar sin första kontakt med Olof Lagercrantz frågor hon om hon får slå sig ner. ”Absolut” svarar Olof Lagercrantz och befinner sig i fel decennium. Jag föreslår ”Javisst, javisst” eller som jag brukar säga ”det går alldeles utmärkt”. Jag tror gärna att även en ung Lagercrantz uttryckt sig med en viss sirlighet.
Det moderna ”man skall unna sig saker” förekommer också, liksom ”precis”. Det förra kunde man kanske ersätta med ”den belöningen förtjänar förtjänsten”.
I en scen upptäcker Alex Schulman att Sven Stolpe som fjortonåring analyserat Wittgenstein i en skrivbok, som Schulman hittar. Det kan han knappast ha gjort, Tractatus kom 1923. Jag undrar om det är ett minnesfel, en felläsning av årtalet 1919, eller om det rörde sig om en annan filosof som Schulman medvetet byter ut mot Wittgenstein. Därför att bortglömda filosofer, hur svårartade den än var, inte imponerar på nutida läsare. Kanske är det Bergson eller Oswald Sprengler?
Men detta är förstås petitesser. Huvudvikten ligger på Karin Stolpes och Olof Lagercrantz kärlekssaga. Det är verkligen prinsessan som vaktas av en förfärlig drake, Sven Stolpe. Men i det är fallet vinner draken. Och lämnar prisen och prinsessan i livslång sorg.
Det är ingen vacker bild av Sven Stolpe som Schulman tecknar. Jag slås av hur nära den konservativa moralismen ligger rent barbari. Att sätta upp på skolans anslagstavla att ens dotter är en hora är grottmänniskomentalitet. Flickan hade gjort sig skyldig till att ha en pojkvän. Det kan naturligtvis för extrema moralkonservativa vara liktydigt med polyamorösitet. Men viljan att blottställa är primitivt översitteri. Här finns varken hov eller civilisation.
I Schulmans fiktion blir en trafikolycka ett mordförsök, ett kombinerat mord- och självmordsförsök. Ingenting utesluter att det verkligen var så. Diktar man behöver man inte ha säkra belägg. Men det är en misstanke som ligger nära till hands. I dikten kan man kosta på sig att göra hypoteser till sanning. Det strider åtminstone inte mot romanens sanning. Och i verkligheten kan det ha varit så.
Vad jag undrar över är om Karin Stolpe var så helt styrd av omständigheterna. Hade hon ingen möjlighet alls att följa sitt hjärtas röst? Hon var rädd, med allt skäl rädd, ty hennes man var farlig. Men var det bara det? Inga moraliska konventioner, ingen kärlek eller medkänsla, som fick henne att stanna hos Sven? Var det bara den låsning vid förtryckaren som brukar inträda hos misshandlade kvinnor. Varför var det nödvändigt att bära korset Sven Stolpe? Bjälken i ögat och pålen i köttet.
Jag tänker på hur beundrad Sven Stolpe var av somliga människor. Det vill säga han togs inte på allvar av tänkande människor. Intressant är ju att han inte hade någon plats bland de andra konservativa i Svenska Dagbladet. Också deciderade högerskribenter som historieprofessorn Sten Carlsson tillhörde hans motståndare. Leif Carlson brydde sig inte heller om Sven Stolpe. Men det fanns alltså en konservativ vulgäropinion som hyllade honom. Människor som inte är så bra på att tänka men imponeras av enkelhet och kraft. Som liberal hade jag nog att göra med alla meningsmotståndare jag tog på allvar. Jag gladde mig i stället åt Sven Stolpes alla roliga invektiv. Jag citerade och imiterade honom gärna. Det är därför jag minns hans utbrott så väl.
Det är en spännande, tragisk och mycket vacker kärlekshistoria Alex Schulman berättar. Han står med hela sitt hjärta på mormors sida. Bilden är Sven Stolpe blir inte vacker. Och borde få en och annan att fundera över vilka avgrunder en konfrontativ konservatism rymmer. Eller åtminstone kan rymma.
12 dec.18