Jag läser Maria Schottenius artikel i DN om manliga och kvinnliga bokcirklar (26 sept.). Om man inte är alltför manligt lättkränkt tror man på sanningen i iakttagelserna. Vilket inte är så konstigt eftersom vi är mer präglade av våra könsroller än vi kanhända inbillar oss. Man föds inte till kvinna. Men man blir det.
Jag har alltid avskytt skribenter som hellre vill imponera än kommunicera. Nu har jag fått ett nytt motsatspar att laborera med. Att förstå i stället för att prestera och konkurrera.
Varför har jag själv alltid varit inriktad på att förstå? Varför fungerar jag i det här fallet enligt ett kvinnligt mönster? Jag har alltid trott att det berott på min ensamhet. Kanske också på min mycket okvinnliga asocialitet. Det som är ensam har ingen att konkurrera med. Men kanske går det djupare ändå?
Den som är ensam har ingen att förstå tillsammans med. Det enkla svaret är förstås att förstå kan man göra på egen hand, att konkurrera på egen hand låter sig inte göras. Men det var ju att kommunicera som jag längtade efter. Jag hade lika gärna kunnat längta efter att få vara duktig.
Nu medger Maria Schottenius att det kan ge en fördjupad bild om man söker utvidga sina kunskaper inom det ämne som behandlas. Det kan också vara att fördjupa just förståelsen. Det kan nog vara så att den sköna gemenskapen som kvinnor har ibland kan ta loven av ambitionerna.
Som Maria Schottenius också konstaterar, konkurrensen kan ha positiva effekter. Alltså öka intensiteten i viljan att förstå. Det finns väl en risk med det kvinnliga förhållningssättet: att det blir viktigare att komma överens än att komma fram till sanning och klarhet. Där kan förstås det manliga förhållningssättet också skymma: att hellre vara duktig än att förstå.
Och där är den ensamme i en unik situation. Det enda som är viktigt är att förstå. Detta måste ha varit grundkänslan i min ensamma ungdom. Ensamheten invalidiserar naturligtvis också och gör det svårare att förstå medmänniskan. Litteraturen är en stor hjälp men kan inte helt kompensera bristen på mänsklig erfarenhet. Min utgångspunkt var att själen inte hade något kön och det gjorde mig blind för könsskillnader. Och vår tendens att utgå från oss själva kan göra att man inte förstår vidden av hur stora de individuella skillnaderna är. Jag ser fortfarande en felkälla här hos mig själv och andra.
I min ungdom kändes det som att leva med kniven på strupen. Och mina försök att förstå som ett långsamt famlande i ett mörker.
29 sept.16