Nu i stilla veckan är det kanske inte så dumt att ställa den fråga som Maria Schottenius gjorde i Dagens Nyheter på blåmåndagen (26 mars). Vad tror egentligen Svenska Kyrkan? Och om man fattar allt övernaturligt symboliskt, reduceras budskapet inte då till en etisk lära? Då är det, säger Maria Schottenius, inte längre någon religion.
Men kristendomens poäng är existentiell. Den ger en mening åt det meningslösa och en mening åt etiken. Den bär på ett stort eller kanske litet, men avgörande, hopp. Det kan ju ibland vara svårt att se var gränsen till det övernaturliga går. Är ”Gud finns” ett påstående om det övernaturliga? Inte nödvändigtvis. Men att denna gud är så personlig att hen är i stånd att bli människa är det definitivt. En opersonlig gud är en meningslös gud. Den tron klarar sig kristendomen inte utan.
Men jag menar kanske att det är en definitionsfråga. Den som inte tror att Gud har blivit människa bör definieras som något annat än kristen.
Vad handlar hoppet om? Att kärleken skall segra, att rättvisa skall skipas. Denna groteskt snedvridna existens skall rättas till. Och eftersom kärleken kommer att segra så är det inte meningslöst att kämpa för det goda, att stå det onda emot. Kristendomens enda bidrag till den judiska etiken är att om etiken kolliderar med kärleken så gäller kärleken. Det finns något symboliskt i hela kristendomen eftersom den bygger på Jesu liv. Det är inte en lära utan en livshållning den lär ut.
Vad betyder det att döden är besegrad? Maria Schottenius framhåller helt riktigt att tanken på ett evigt liv inte nödvändigtvis ter sig lockande. Men det kan bero på brister i den mänskliga fantasin. En form av evig fortsättning av jordelivet, men berövad all plåga, kan ändå verka futtigt. Men för många är det förskräckligt att medvetandets lampa släcks. Skall allt detta bara utplånas, vilken konstnär förlorar inte världen i mig? Att medvetandet i någon form skulle fortleva är knappast avskräckande. Men inte alla finner det nödvändigt.
Lidandet är något som kännetecknar denna värld, det visste både Kristus och Buddha. Jesus har del i det mänskliga lidandet. Han har både förstått och känt och hjälplöst delat det. Det är den enda tröst den kristna har. Gud är med oss, hen vet allt och en gång kommer vi att leva i evigheten. Vilket kanske betyder att vi kommer att uppleva ett ögonblick av tidlöshet då allt försonas.
Och hur ställer sig världen för oss som inte tror? Vi får leva utan mening. Stå det onda emot utan hopp om att det tjänar något till. Och leva och dö oförsonade. Vi plockas bort ur det oresonliga livet, vår egen lampa slocknar. Och världen förblir sig lik.
29 mars 18
 
Bloggen tar nu påsklov. Tillbaka tisdagen 3 april.