Maria Schottenius hade ett misslyckat kåseri i DN:s kulturdel i måndags. Jag analyserade det hela och redde ut tankefelen. Men sedan slog det mig att det inte var så intressant. Världen är full av förflugna ord. Det var i min ungdom jag hade föreställningen att centralt placerade tankefel nödvändigtvis måste bemötas. Annars kunde allmänheten bli vilseledd. Men det är skillnad på avspända funderingar och centralt placerade debattinlägg. Och när allt kommer omkring försvinner det mesta vi säger i vinden.
Maria Schottenius hade upptäckt en likhet mellan Nidarosdomen och en nutida flygplats. Och kom efter ett längre resonemang fram till att vi nog i vår tid bytt ut Gud mot Mammon. Tankefelet består i att hon inte klart skiljer på Gud och kyrkan och att Mammon redan på medeltiden spelade en betydande roll. Kyrkan ersatte både välfärdsstaten och var en multinationell institution. Och i sin senare funktion kan det mycket riktigt påminna om nutida flygplatser med sina formaliserade ritualer. Lika över hela världen.
Kyrkan hade en betydande ekonomisk roll. Det kan man analysera och också förhållandet mellan människans ekonomiska förpliktelser till kyrkan och den hjälp hon kunde tänkas få. Normerna för de ömsesidiga förpliktelserna var en smula vagare då. Det var lite oklart vad man betalade för och vilken hjälp man kunde vänta sig. Och vissa rent moraliska förpliktelser födunklade de strikt ekonomiska resonemangen.
Men vad kommer Gud in? Förr trodde man att det var Gud som fixade min transport från Trondheim till Åre, numera vet vi att det är våra pengar, menar Schottenius. Med Gud hjälpte ju i det här fallet genom sin kyrka. Det står fortfarande den troende fritt att mena att det var Gud som gjorde att Schottenius hann i tid till verkstaden med bilen och såg till att transporterna i övrigt fungerade. Förr använde han sin kyrka, nu använder han sin flygplats. Att människor i stor utsträckning slutat tro på Gud beror inte på Mammon.
Men det verkligt intressanta är den religiösa föreställningen om Gud som en fixare. Den fanns säkert då och den finns förmodligen ännu. Gud som önskeuppfyllare. Gud som människans serviceman. Så är det många som tolkar satsen ”Gud hör bön”. Och förmodligen har det ett betydande övertalningsvärde. Du kommer att bli lyckligare om du blir troende. Du får kalvstek i himmelens höjd. Be och du skall bli framgångsrik!
Det finns subtilare argument. Det är ett faktum att vi blir lyckligare av att bli bättre människor. Kärlek, generositet, har en förmåga att befria. Men det torde gälla med eller utan Gud. Men vad gör föreställningen av att vara omgiven av en god makt, att vara beskyddad och buren genom svårigheterna, med vår livskänsla? Inre frid och glädje. Befriad från ensamhet och förstådd och sedd åtminstone av någon. Lyckomoral? Jo, på sätt och vis.
Hur är det med tron på ett liv efter detta? Den tycks inte ha något starkt bibliskt eller teologiskt stöd. Och ändå sitter det djupt hos människan, denna längtan efter att återse sina döda. Kanske bottnar hela problemet i vår tidsuppfattning. Kanske är det som Piet Hein diktar i anknytning till Wittgenstein. ”Det det ges av evighet går vinkelrätt mot tiden”. Tiden upphävs, det är tidlöshet. Inte oändlig tid utan tidlöshet.
Men människan står där med sin tidsuppfattning och sin längtan. Så här har tänkande kristna ett problem. Liksom att missiontanken numera är svår att försvara. ”Kommer gudsriket verkligen närmare av att de kristna blir fler?”, den tanken kastar en tvivlets skugga över många missionsargument.
Men jag tror att de bästa kristna inte har blivit kristna för att göra det lätt för sig. Utan för att göra det svårt för sig.
18 april 13