Jag tänker på det jag skrev förra fredagen, om schlagern som lockade Horace Engdahl till tårar. En kommentator föreslog Ann-Caroline och har man hört det tror man inget annat. Det är något som hand i handske.
En tapper soldat hemförlovas från Rom. Men när han kommer hem till Lyon har flickan fått en annan vän. ”Ty lämnar man en flicka i alltför många dar, så räcker ej med minnen om det som en gång var.” Så hemskt är det.
Också denna översättning innehåller en stilistisk tveksamhet som jag reagerade mot redan som 10-åring. Horace var sju, betänk det. ”Där stod generalen i stramaste honnör”. Stängt taget kan man väl bara stå i stramaste givakt, honnör är något man gör. Det stöter inte så mycket. Man tänker sig förstås att generalen står i givakt och gör honnör. En honnör kan ju dessutom vara mer eller mindre korrekt och ordentligt utförd. Men mig förbluffade det som ett brott mot språkliga konventioner. Stå i honnör, inte bra. Men det måste ju rimma på eld upphör.
Varför jag inte kom att tänka på denna schlager var att kärlekssvek var ett vanligt tema i 50-talets schlagers. Därför kändes det knappast tragiskt nog. Ty som det står i en annan schlager: ”Flickehjärtan är ingenting att lita uppå, de klappar stundom för en, men lika ofta för två” (Mjölnarens Iréne).
Siw Malmkvist sjunger rent av muntert ”att även en flicka kan svika sitt ord”. ”Mi scusi, mi scusi, signor”. Men det får knappast någon att gråta. Utom den bedragne italienaren, förmodar man, från vilken den svenska flickan muntert smiter.
Men det allvarliga kriget och den ofrivilliga bortovaron ger naturligtvis en annan dimension. Jämförbar är väl endast filmmelodin till ”Målaren på Moulin Rouge”. ”Du gav mig en kyss, men aldrig ditt hjärta”. ”Nu förstår jag, fast det är svårt, att aldrig vi kan få varann, att ditt hjärta är alltför hårt för att min dröm skall bliva sann.” Men här måste man förstås känna till att hjälten är den dvärgväxte målaren Toulouse Lautrec. Det är alltså inte ett vanligt svek. Utan handlar om att bli dumpad och bedragen under grymma omständigheter.
Men i övrigt var det ett vanligt motiv att förbanna sin svekfulla moatjé. Jag tänkte alltså att endast döden kunde vara tragisk nog och kom in på fel spår.
Men jag kunde inte undgå att minnas en lämplig schlager för Horace och Ebba. Som pinades oss när Horace var fem. ”Tro du att jag förlorad är, nej, långt, långt därifrån, att jag älskat dig i lust och nöd får ej bli min bleka död”.
22 april 16