Elisabeth Sandlund har en indignerad ledare i Dagen (21 maj). ”Svenska kyrkan tycks ha valt sida. Uppdrag granskning får beröm inte kritik”, är den upprörda rubriken. Det handlar om Uppdrag gransknings försök att avslöja homofobi i själavården med hjälp av dold kamera. Det är värdefullt med denna tydlighet från Dagens ledarskribent och att denna dokumenteras för framtiden. Det blir annars lätt en massa ”det tyckte vi aldrig, det sa vi aldrig” när tidens orm väl ömsat skinn.
Elisabeth Sandlund rider på att man inte samtidigt kan påstå att driftsprofil är något oföränderligt och något som är möjligt att förändra. Båda kan inte gälla. Antingen kan man påverka sin driftsprofil med viljan eller också kan man det inte. Så långt har hon rätt.
Själv tycks det mig inte så viktigt vad sanningen är här. Även den som menar att driftsprofilen är opåverkbar måste räkna med bisexualitet som en driftsprofil, som tillåter fritt val. Och att något är påverkbart utesluter ju inte att det är djupt rotat och starkt identitetsbestämmande. Man får inte glömma att viljan att vara som alla andra kan vara starkare än förmågan att acceptera sig själv. Att hellre vara normal än lycklig. Den som genom sin själavård lägger ett hyende under lasten – bekräftar människor oförmåga att acceptera sig själva- har rimligen ett stort ansvar. För utom att man själv är bärare av en teologi som låser människor. Falskt skuldbeläggande är ingen liten förbrytelse.
Dock, Elisabeth Sandlund har sagt sitt. Det återstår att lugnt invända eftervärldens dom eller eventuella metafysiska instanser.
26 maj 14