Jag läser om Det gångna är en dröm av Aksel Sandemose. Eftersom boken innehåller en gåta som kan skapa en viss spänning hos läsaren avråder jag alla presumtiva läsare av boken att ta del av den här bloggen. Efter läsningen kan man återvända hit om man så vill.
Är det en läsvärd roman? Ja, den har åtminstone på mig den effekten att väcka tankar.
Vad man än i övrigt tycker. Sandemose är och framför allt har varit en kultförfattare. Varmed jag menar en författare vars beundrarskara är mycket hängiven. Cornelis Vreeswijk lär ha lånat namnet Felicia från Varulven. Och Lars Andersson närhet till Sandemose är ju uppenbar.
Norge har många stora författare. Enligt min mening är Ibsen, Tarjei Vesaas och Karl Ove Knausgård, de största. Även Cora Sandells Alberte-serie är oerhört bra. På listan kan man sakna Hamsun, Undset och Sandemose. Jag medger att det kan vara subjektiva skäl till att jag inte fullt ut ser deras storhet. Svårast har jag väl att förklara bort Undset. Men jag står inte ut med realism, vare sig det handlar om kvinnliga eller manliga slöjder. Och jag gillar inte känslomässig ambivalens. Det är min sammanbitet fanatiska natur främmande.
Men Sandemose nu då? Jag tycker nog idén med den här romanen är lite skakig. Det handlar om ett mord och berättaren söker mördaren.
Och så visar det sig att det är berättaren själv. Att han inte är medveten om detta beror på black out och bortträngning. Då och då under berättelsens gång skymtar sanningen fram. Men det är först på slutet som det når över medvetandets tröskel. Sofokles Oidipus har faktiskt större sannolikhet.
Berättaren har som ung emigrerat till USA och blivit en rik man. Handlingen utspelar sig när han besöker sitt gamla hemland. Ett mord har blivit begånget och hans bror är anklagad. Brodern är på besök hos sin käresta och hans rival kommer för att skjuta honom. Men det blir rivalen som blir skjuten. Brodern ser en okänd man springa därifrån, men på dennes existens är det ju ingen under rättegången som tror. Så brodern blir dömd och hamnar i fängelse. Medan berättaren inleder ett förhållande med broderns älskarinna. Hon bor i brödernas gamla barndomshem, det är när han besöker det, som han kommer i kontakt med henne.
Men var finns det då för motiv för berättaren att skjuta en för honom okänd person? Ja, det tycks vara någon sorts riktningslös hämnd. Han har innan han emigrerade haft en ungdomskärlek. Egendomligt nog känner han sig sviken av henne. Hon har visserligen bedragit honom. Men hon är en flicka med många relationer och framför allt kan hon inte vara ensam. Hon kompenserar sig med andra, hon måste ha någon när han är borta. Är han bara där vill hon nog gärna gifta sig med honom. Men han förstår att han måste välja mellan att bryta sig loss eller leva fastlåst. Så det är ju egentligen inte hon som sviker honom.
När han återvänder till Norge är hon en gammal utsliten hustru till en annan man. Hon spelar just ingen roll i romanen, annat än den som hon en gång var. Men han återfinner henne i en annan kvinna som blir hans stora kärlek. Hon är gift med en norsk författare, som är mycket bunden till henne. Och hennes relation med berättaren leder till att hennes man tar sitt liv.
Här måste man stanna upp och fundera lite över denna egendomliga roman. Varför identifierar han de två kvinnorna med varandra? Någon djupare kontakt har han inte med någon av dem, det centrala tycks vara vad de representerar för honom. Och likheterna är ett ett vidlyftigt sexualliv. Det är 40-tal i världen. Sexualbejakelse och frånvaro av pryderi kan upplevas som befriande. Men omöjligheten att hålla fast en sådan människa skapar rimligen problem. En annan stor kärlek har han haft i USA är med en nakendansös. Det finns ett mönster här. Förhållandet med broderns älskade, som resulterar i en son, ligger utanför det mönstret. Men det går också mindre djupt. Det kan finnas andra förklaringar. Hans stora kärlek har inte bara haft ett vidlyftigt sexualliv, hon är också falsk och elak. Här finnas kanske ett behov hos en skuldplågad man att hitta någon som är moraliskt sämre än man själv.
Min hustru har som mycket ung skrivit flera gånger i marginalen: generalisering, dessa ständiga generaliseringar! Och när man hör en erfaren man tala om hurudana kvinnor är, bör man dra öronen åt sig. Och det får mig att tänka på den gamla filosofiska frågan om erfarenhet contra tänkande. Det finns inte något sådant som ren erfarenhet. En man med fördomar träffar kvinnor präglade av konventionella föreställningar om vad det är att vara kvinna. Då tycker han ju att erfarenheten bekräftar hans fördomar. Romanen består i stora delar av essäistiska resonemang, som ter sig mycket förlegade. När jag funderat på min sexualsyn har jag alltmer tenderat att se det som rekommendabla synsätt, inte som empiriska sanningar. Jag brukar inte ha någon svårighet att läsa klassiker med förlegade synsätt. Kanske är Sandemoses funderingar inte tillräckligt förlegade för att möjliggöra denna distans.
23 juni 21