Jag läste en Kronik i Politiken av Jane Sandberg (29 juli) som ställer frågan varför konstnärerna, författare och filmare, inte deltar i debatten. Jag ryckte till av förvåning. Är det så i Sverige också? När det förs så mycket debatt på kultursidorna. Det kan hända att de skönlitterära författarna inte hörs så mycket. Att vi i stället fått en hord av yrkestyckare, med mer eller mindre kulturell anknytning. Och det är väl det. Med tanke på att ledarskribenter, visserligen friare och personligare än någonsin, långtifrån är helt fristående.
Men nog är flera kulturskribenter också författare. Och kulturskribenterna säger, eller hur, aktningsvärda saker i debatten. Vanligen överträffande tyckare i andra fora.
Men jag håller med Jane Sandberg om att man alltför sällan refererar till böcker och filmer när man debatterar. Ty här finns många debattfrågor gestaltade. På ett i bästa fall personligt berörande och komplicerat sätt. Och sådant kan göra både debatten mer brännande och diskussionen mer nyanserad.
Men man kan undra hur mycket man bör sakna det. Jag läser Kristian Lundbergs förvirrade artikel i Svenska Dagbladet (31 juli). Här finns inte mycket till analys. Det är som om författaren går i dimma och plötsligt får syn på en vägvisare som det står höger och vänster på. Och så går författaren till sin egen förvåning åt höger. Det framgår att han titulerar sig konservativ (titulerar?) men det framgår inte varför. Att diskutera konservatism, liberalism, marxism är honom främmande. Han vill mest visa att han ingenting har svikit.
Vad är vänster idag? Vad skall man säga om de antirasister, feminister och hbtq-aktivister, som man idag förknippar med vänster? Att de har problem med det marxistiska arvet. Hur de än försöker så har de inte mycket mer än den gamla dogmatismen gemensam med marxismen. Det är fortfarande så, som Lundberg skriver, att man är vän eller fiende och de flesta är fiender. Att minsta avsteg eller ens misstanke om felsteg straffas hårt och obönhörligt. Hur har man lyckats åstadkomma detta, när det är så naturligt att vara antirasist, antisexist och att vara anhängare av alla driftsprofilers likvärdighet? Jo, genom att bli hyperkorrekt. Men en hyperkorrekt liberal är inte marxist. Även om man låtsas det.
Och så finns ju den stora konflikten mellan konservatism och liberalism som Lundberg förbigår. Och den mindre konflikten mellan nyliberalism och socialliberalism. Lundberg säger sig vara mot vulgär marknadsliberalism. Vad vulgär här betyder vet jag inte, möjligen skall det tolkas som extrem. Marknaden kan vara rätt bra i många fall, menar Lundberg. Och framför allt framhåller han att marknaden är vi. Det är riktigt att den inte är något bortommänskligt. Men det går ju fortfarande att säga att så borde vi inte ha valt. Och att individens frihet är ganska ringa inför stora och komplicerade system. Vilka är det som väljer, kan man också fråga sig. Lundberg borde läsa Viktor Rydbergs ”Den nya grottesången”. Ett tidigt vänsterliberalt försök att protestera.
Men sedan kommer Lundberg till den stora inkonsekvensen i sitt tänkande. Det är inte de vulgära marknadsliberalerna som har huvudskulden utan de som inte med tillräcklig kraft har protesterat mot sagda hydra. Det finns risk för att han gått vilse i dimman.
2 aug. 21