När jag läser de negativa recensionerna av Ann Heberleins senaste bok gör jag det med en stigande övertygelse om att hon skrivit en viktig bok. Det är svårt att tala om brännande religiösa frågor, omöjligt att göra det invändningsfritt. Men att tala så personligt att alla förstår att det är på liv och död är nog det enda sättet att engagera. Sedan må alla tänka att man har fel. Men det är nog en förutsättning för att de skall gitta tänka överhuvudtaget. Om det gäller att stimulera ett intresse, en förståelse för att dessa frågor är viktiga, är det nog oöverträffat.
Men lätt är det som sagt inte. Och när man läser recensionerna blir man full i skratt. För Daniel Suhonen i Expressen är Ann Heberlein en fundamentalistisk sado-masochist, som längtar efter en gammaldags auktoritär Gud. För Pekka Mellergård i Sydsvenskan är invändningen den motsatta. Det är för mycket av kravlös Bamsemamma över Gud. John Sjögren i Svenska Dagbladet är till ytterlighet obestämd, men menar att Ann Heberlein är antropomorfistisk. Sann religiositet talar till hela människan, säger han föga upplysande.
Möjligen kan man säga att det finns en konflikt mellan det personliga och det allmänna. Gud måste vara min Gud, annars blir han poänglös. Samtidigt är han hela världens Gud. Konflikten ligger i öppen dag. Balansen mellan konkret-personligt och abstrakt- allmänmänskligt/ bortommänskligt, torde vara svår att upppehålla. Om det alls är möjligt.
Hur kan Ann Heberlein tolkas så olika? Och vari består egentligen hennes problem?
Hon längtar efter en allsmäktig manlig Gud, sträng och straffande mot hennes fiender. Men när hon försöker ge ordet åt Gud är det mer en kvinnlig och förlåtande Gud, som kommer till synes. ”Ann Heberlein buktalar inte. Det är på riktigt”, säger Cecilia Nelson i Göteborgs-Posten i den hittills enda rent positiva recension jag läst. Men naturligtvis buktalar hon. Gud själv låter sig inte frammanas. Kanske beskriver hon först vad hon önskar (en stark härskargud) och sedan vad hon tror (en kärleksfull, men vanmäktig gud). Och sedan tar recensenterna fasta på vad de ogillar av dessa alternativ.
Heberleins problem är teodicéproblemet. Hur kan Gud vara både allsmäktig och allgod? I en DN-artikel för ett antal år sedan, tycktes hon vilja ifrågasätta allgodheten snarare än allsmäktigheten. Det var viktigare att Gud behöll sin manliga potens. Vi var några som kritiserade henne på denna punkt. På Guds kärlek får man inte tvivla, då blir Gud meningslös. Guds allmakt kan man däremot tolka som hoppet, övertygelsen att det goda kommer att segra, bli den slutlige segerherren. Om segern redan var vunnen behövdes inga goda människor. En fruktansvärd och mäktig, men ingalunda efter mänskliga mått allgod Gud, lekte i så fall med människorna.
Jag tror att det är den insikten som nått Ann Heberlein. Trots sin masochistiska läggning prövar hon en annan gudsbild.
Det är det som gör Pekka Mellergård så intressant. Är Gud verkligen en allförlåtande mamma? Är han inte i stället ett mysterium tremendum et fascinosum, en sträng och rättvis Aslan som ryter? Vem skall annars straffa tillvarons mobbare?
Låt oss fundera på det. Inte en ond gud, men en god gud som också är sträng, krävande och rättvis. Det förändrar inte teodicéproblemet, det är fortfarande allmakten man måste villkora. För det är ju inte lättare att spåra Guds rättvisa än att spåra Guds kärlek i världen. Som världen ser ut kan man inte på allvar tro på ett gott hjärta bakom en aldrig så sträv yta. Guds rättvisa tycks lika vanmäktig som Guds kärlek.
Men det kan ju ändå vara en alternativ gudsbild till Heberleins. Den är utan tvivel C.S. Lewis och den har stöd i kristen tradition. Men hur är det? En Gud som skrämmer. Varför skrämmer han? För att människor av ren skrämsel skall få bättre moral? Och är en sådan moral värd något? Skall inte den ångrade människan tänka: ”Jag har inte räckt till i kärlek. Jag har förrått min mänsklighet.” I stället för att falla på knä för Aslan. Förlåt en gammal ateist, men är inte detta just ett sado-masochistisk inslag i den kristna traditionen? Och hur fri från detta är mobbningsbekämparen Mellergård?
1 april 15