Är män bättre i litteraturen än i verkligheten? Ja, det tycker Agnes Lidbeck i Dagens Nyheter (26 aug.). Och det kan man ju tycka som kvinna. Och män kan naturligtvis tycka likadant om kvinnor, även om det vore mindre politiskt korrekt.
Men artikeln innehåller åtskilligt intressant. Och Agnes Lidbeck tar sin utgångspunkt i Borta med vinden och finner två manliga stereotyper. Den handlingskraftige och hänsynslöse Rhett Butler och den handlingsförlamade och tänkande Ashley Wilkes. Själv föredrar hon helt traditionellt Rhett Butler – typen, även om hon förstår charmen med Ashley Wilkes också. Den senare typen har ju länge varit omhuldad av främst intellektuella kvinnor. Ända tills han i det yttersta av dessa dagar avslöjats som kulturman.
Själv blev jag också charmad av Rhett Butler och lite irriterad på Ashley Wilkes. Det har nog något med vad författaren kommunicerar utan att skriva på näsan. Det kan också ur kvinnoperspektiv handla om en intressant motsättning mellan medvetet ideal och intuitiv drift. Jag tänker också på att våldsmän och förbrytare alltid har sina kvinnliga beundrare.
”En teori är att hemligheten i ett lyckat kärleksliv är att ge männen väldigt få repliker. Om de får uttala sig några gånger per hundra sidor, kan man fylla luckorna med egna fantasier om vad de säger mellan raderna”, skriver Agnes Lidbeck. Den som läst Lena Anderssons romaner vet hur farligt sådant kan vara. Men det beror naturligtvis på syftet. Om målet är att se klart på världen, är det sannolikt farligt. Om målet är lycka är det kanske rekommendabelt.
Ty visst har litteraturen ett övertag mot verkligheten. Förtätade repliker, förtätade ögonblick. Och inte dessa triviala dagar som kom och gick. Och ledan och tröttheten.
Vi har alla en tendens att tänka i enlighet med det gamla skämtet: alla tänker på sig, ingen tänker på mig. Något speglar sig detta i Agnes Lidbecks text när hon talar om självupptagna tråkmånsar. Det kloka är att fråga sig varför man själv är så ointresserad av sina medmänniskor. Intresset för andra är förvisso en bristvara hos oss alla.
Hennes framställning handlar ju om detta. Att kunna projicera sina önskedrömmar på litterära gestalter. I stället för att konfronteras med en bristfällig verklighet. Jag tror gärna att könet är en konstruktion. Det gör inte klyftan mellan den manliga konstruktionen och den kvinnliga mindre smärtsam. Det är därför litteraturen med sitt spelrum för den skapande fantasin känns så mycket mer tillfredsställande än verkligheten. Där vi verkligen måste mötas.
Det är väl en smärtsam insikt när medmänniskor visar sig trivialare än vad vi hoppats. Samtidigt är det förmätet att begära mer av en medmänniska än hon kan ge. Och jag vet av egen erfarenhet att man inte alltid behöver bli besviken. Möjligen ligger det delvis i betraktarens öga. Trivialiteten försvinner om man har förmåga att se. Men ibland är trivialiteten genuin.
Det är ju ett vanlig kvinnligt misstag att tolka manlig tystnad som bubblande passion under ytan. Och att besvikelsen blir stor när det inte fanns något under ytan.
Själv känner jag att jag är en person med stark hängivenhet. Jag tror dock att det speglar min livshistoria. Jag är en som längtat mycket. Hur mycket kan inte en litteraturförgiftad längta efter verklighet, efter mötet med en verklig människa. Jag kan aldrig glömma min längtan hur mycket den än uppfyllts. Då kommer det alltid att fortsätta att glöda under vardagens yta.
29 aug.17