Också Göran Greider i Dagens Etc (22 nov.) ger upphov till några sidokommentarer. Han är och lyssnar på uppläsningen på Södra teatern av trakasserade teaterarbetares vittnesmål. Men då får han tillfälle att han titta på publiken i foajen. ”Luften vibrerade av statustänkande. Människor gick omkring med bubbel i glasen och såg värderande på varandra – är den eller den värd att talas med?”.......”För det är i den här minglande statusmiljön som hierarkierna syns till och hålls vid liv: Vem har ett värde? Vilka viktiga personer är här?”
Ingen miljö är så hemsökt av auktoritetstro, statusjakt, dominansförhållanden, påstår Greider. Så långt är jag helt enig med honom. Det är när han söker förklaringen som han slinter och förfaller till klasstänkande. Endast den som är uppväxt i medelklassen känner sig hemma i en sådant miljö.
Men det är inte klassbakgrund som gör att man avskyr strebermentalitet och statusjakt. Somliga med arbetarklassbakgrund känner sig som fisken i vatten, somliga med medelklassbakgrund känner avsky. Klassresenären har sin problematik väl värd att diskutera, men den är inte tillämplig här.
Långt viktigare är att det kulturella människor presterar är svårt att värdera objektivt. Ditt värde beror på om andra människor värderar det du skriver. Det gör att det blir extremt viktigt att hålla sig väl med andra kritiker. Man kunde naturligtvis tänka sig att någon blev så hyllad av folket att kollegornas omdömen skulle gälla för intet. Men det är ju tvärtom ofta rena populister, som kommer fram på detta sätt. Linda Skugges alltför långa karriär var ju ett sådant exempel. Hon var säljbar ett tag genom sina tomma provokationer. Normal är det kollegorna som håller en om ryggen. Att man platsar bland de viktiga. De omdömesgilla läsarna, de allvarliga sökarna, skulle väl kunna vara en motvikt, mot kollegornas makt. Men åtskilliga läsare är wannabees mer imponerade av kulturetablissemanget än de som befinner sig innanför, vilka åtminstone privat kan kosta på sig en viss cynism. Och själva vanan avtrubbar också det självständiga omdömet. Man är van att höra vissa röster, alltså är man också nöjd med att höra dessa röster. Nej, det finns ingen väg ut ur kollegornas makt. Små segrar kan man vinna. Kanske genom att vara verksam i public service. När min filosofiprofessor Sören Hallden hade sin uppgörelse med svensk kulturliv, boken ”Humbugslandet”, lyckades jag ändå på ett förunderligt sätt slår en bräsch genom den kollegiala muren. Men självklart handlade det om att kämpa med en knappnål mot många svärd. Den framgång man kan nå är mycket begränsad.
Men tack ändå Göran Greider för detta ögonblick av klarsyn. Glöm det aldrig!
28 nov.17