Jag har sedan sist haft en mailväxling med Piratensällskapet. Förra året gick jag med i En fyra Skåne, vilket gör en till, på en och samma gång, medlem i fyra litterära sällskap. Själv har jag min bas i Fakirensällskapet. Nu blev jag också medlem i Frank Heller-sällskapet, Frans G. Bengtsson-sällskapet och Piraten-sällskapet. Medan de övriga sällskapen omedelbart hörde av sig och hälsade sin nye medlem välkommen förhöll sig Piraten-sällskapet tyst. När jag nu förnyade mitt medlemskap i Ett fyra Skåne fann jag en diskret påstötning vara av nöden och sände dem följande mail:
Bästa Piratensällskap!
Förra året, 2013, gick jag med i En fyra Skåne. De övriga sällskapen överöste mig med välkomsthälsningar och årsskrifter. Endast Piratensällskapet bevarade sin integritet. Inte en ryckning i ett ögonbryn förrådde hur skakat sällskapet förmodligen var över att ha fått mig som medlem. Men tystnaden var vältalig.
Idag har jag förnyat mitt medlemskap i En fyra Skåne. Skulle alltså sällskapet, efter ytterlig vånda och djup eftertanke, acceptera mig som medlem, går det bra att höra av sig. Skjut inte upp det för länge dock. Risken finns att det hamnar på gravstenen.
Förbindligast
Lars Westerberg
På detta svarade sällskapet mycket vänligt att det var ett ledsamt förbiseende och att jag naturligtvis skulle få de exemplar att Piraten-posten som jag var berättigad till. Genast kom jag att tänka på Piratens klassiska historia om Sam Ask. Sam hade kommit på obestånd vilket man gärna gör genom att leva livet i a. sus och b. dus, utan andra tillgångar än en stark personlighet och en lysande berättartalang. Ett tag försörjde han sig på att sälja jultidningen Julstämning. Det gick så till att han fiskade upp telefonluren med käppkryckan, ty har var för jättelik för att tränga sig in telefonkiosken på Akademiska Föreningen. Och sedan ringde han sina gamla lundavänner, som nu blivit män i staten, och tog upp beställningar på Julstämning. Så försörjde han sig en tid. När han inte kondenserade litterära klassiker eller skrev för filmen.
Men när Piraten än gång gjorde honom sällskap på en krog uppenbarade sig en kanslisekreterare. Och Sam Ask bröt ut: ”Det är märkvärdigt att jorden bär ett sådant vidunder. Han är ett monster av snikenhet. Jag hatar och föraktar honom. Hans dröm är att få sälja sin arvtant efter slaktad vikt”.
Vad hade kanslisekreteraren gjort sig skyldigt till? Jo, han var den enda av Sams gamla lundavänner, som efter att ha beställt och betalat jultidningen i fråga också krävt att få själva tidningen. Jag håller fullständigt med Sam Ask om att detta vittnar om ett betydande småsinne.
Så när jag mailade mitt svar till Piraten-sällskapet var det med en from förhoppning om att inte framstå som lika bekajad av låg snikenhet.
26 feb. 14