Den 17 och 18 april diskuterades i Aftonbladet den eventuella sanningen om en skräcknyhet. Det handlar om IS terror mot yaziderna och det är Niklas Orrenius som i Dagens Nyheter intervjuat ett offer om hennes upplevelser. Det handlar om en kvinna som fått sitt barn slaktat och serverat med ris och avhugget huvud. Kan man tro detta? Det kan man naturligtvis, det ligger i linje med saker som bevisligen är sanna. Men är just detta sant? Ja, det bör väl inte publiceras om man har anledning till starka tvivel.
Det är den frågan som Fredrik Laurin väcker i Aftonbladet. Orrenius tror på henne. Hennes tolk som är jurist och ordförande för Yazda Sweden, bedömer henne också som trovärdig. Han används alltså både som tolk och expert. Men kan han verkligen sägas vara neutral? Orrenius säger i sitt försvar att han inte var han som introducerade DN för vittnet.
Starkare är att det varit historier om omlopp om samma saker som publicerats två gånger i The Sun. De har inte kunna bestyrkas och det har rört sig om andrahandskällor. Det ger en ju anledning att vara lite misstrogen även mot DN:s berättelse. En människa som har traumatiska upplevelser kan ha hört något berättas och det har gjort så starkt intryck på henne att hon tror sig ha upplevt det. Och kanske har denna berättelse gjort starkare intryck på henne än något hon upplevt.
Uppenbarligen har det funnits sådana berättelser i omlopp. Det blir inte bättre av att tolken inte är opartisk och sedan dessutom garanterar berättelsens trovärdighet.
Och som Laurin konstaterar det är lite skumt att kvinnan berättar om att modern serveras ris och kött från sitt barn. Och på Orrenius mycket rimliga fråga, om det inte kan ha varit så att det bara varit något som fångvaktarna påstod för att plåga henne, svarar med att berätta om barnets avhuggna huvud. Denna skräckdetalj borde varit det första hon anfört. Inte något som hon säger för att bestyrka trovärdigheten.
Orrenius säger att det är rimligt att tvivla på det som är alltför hemskt. Men tycker: ”Det är svårare att förstå varför Fredrik Laurin på lösa grunder och med hjälp av faktafel väljer att så tvivel om en folkmordsöverlevares berättelse.”
Med Laurins motiv är ju irrelevanta. Och det är ovärdigt att framställa det som om en hädelse att i det här fallet undersöka den journalistiska trovärdigheten. Det finns uppenbarligen obestyrkta, men inte nödvändigtvis osanna berättelser, som kan ha influerat. Och att detaljen om huvudet finns med först för att styrka berättelsen, tycker jag ger anledning till tvivel. Dessutom tolken och expertens brist på opartiskhet.
Det faktafel som Orrenius talar om är rubriken på nätversionen av Laurins artikel: ”Historien om den uppätna babyn kan vara en myt.” Men kvinnan äter naturligtvis inte sitt eget barn. Den rubriken är klart missvisande. Hon blir serverat det, men äter det inte. Men berör inte något av Laurins argument.
Hela historien ger naturligtvis litterära ekon. Vi känner alla till historien om atriderna. Där Atreus slaktade sin broder Thyestes barn och bjöd honom att äta. Så grymheten har gamla anor. Och i Dostojevskijs Idioten förekommer en historia av en försupen general som avslöjas som falsk genom att någon läst samma historia på tre ställen i västerländsk press. Där handlar det dock inte om någon urmyt som berättats sedan antiken och som därför möjligen kan ha förekommit i verkligheten där barbariet varit starkt, utan är en historia med så kuriösa detaljer att den nog bara kan ha inträffat en gång. En guvernant kastar ut en medpassagerares cigarr genom tågfönstret och han svarar med att kasta ut hennes knähund.
26 april 19