Ärligt talat, är det inte rätt bedrövligt det som hittills skrivits om Ingmar Bergman detta jubileumsår? Johan Sjögren i Svenska Dagbladet och Upsala Nya (18 feb.) menar att Bergman gjorde upp med en falsk gudsbild. Som jag påpekat tidigare betyder det bara att Bergman hade en annan gudsbild än den sjögrenska. Leif Zern (DN 1 feb.) menar att problemet med Bergman är att han är lutheran eller kanske snarare har lutheranska åkommor, vilket inte behöver bekymra den som är jude eller katolik. Och Bo Gustavsson (Upsala Nya, 4 feb.) menar att Bergman är ointressant eftersom religiös problematik inte är något som bekymrar dagens sekulariserade människor.
Jag tycker också att den religiösa problematiken är central hos Bergman. Och hans utveckling bort från den är fascinerande. Säkerligen har han en gudsbild som skapar problem för honom och det är gott att han befriar sig från en sådan gud. Det har alltid tycks mig att om man från barndomen bär på en destruktiv gudsbild - präglad av tvång och skräck – så är det psykologiskt lättare att komma till rätta med detta genom att bli ateist, än genom att revidera sin gudsbild. Det säger sig självt, att om Gud existerar objektivt så kan man aldrig vara säker på hurdan hen är. Att Gud finns, tror man fortfarande, och då måste det vara oerhört svårt att förankra i känslan att Gud är helt annorlunda än man tidigare uppfattade. Man måste riva ner en tro och bygga upp en annan. Det är lättare om man inte längre tror att Gud finns.
Det är lätt att tala om en antropomorfistisk Gud. Men frågan är hur opersonlig gud kan bli utan att bli meningslös. Är ens religiösa liv främst tradition, rit och tillhörighet blir väl frågan om Gud knappast brännande. Varför Bergman aldrig var religiös på det sättet har nog att göra med hans individualism.
Mest grotesk är Håkan Lindgren i Svenska Dagbladet (17 feb.) som menar att Bergman slagit igenom först åtskilliga år efter sin död. Efter Det sjunde inseglet tvivlade ingen på Bergmans storhet, han var vårt stora filmiska geni och fick en oerhörd frihet och en oerhörd makt. Han skapade det ena mästerverket efter det andra. Det var udda att tvivla på Bergmans geni. 60- och 70-talskritiken var politiskt motiverad. Bergman var det förhatliga borgerliga själslivet personifierat. Det ansågs inte bra att vara inåtvänd i stället för världsförbättrare. Det var den borgerliga finkultur han representerade som det var fel på.
Men Håkan Lindgren har naturligtvis rätt när det gäller hans breda folkliga popularitet. Den har kommit sent. Många hatade Bergman för att han var svårbegriplig och skapade känslomässigt obehag. När hans sista biofilm Fanny och Alexander på julen visades i TV, samlade Svenska Dagbladets populistiska kåsör Kerstin Hallert, folkets röster. Vilket nidingsdåd av TV är fördärva julen för en intet ont anande allmänhet, genom att visa den normöverskidande Bergman. Och så blev det tills sist den filmen som kom att älskas av flest människor. En utmärkt julfilm, anser man numera.
Victor Malm poängterar i Expressen (21 feb.) att Bergman är underhållande. Han har själv sagt att han strävar efter att vara underhållande och då får man tro honom. Det finns en brist på självhögtidlighet hos Bergman och det beror på att han är en konstnär som tar sitt skapande på allvar. Han är inte nöjd med allt han gjort men det är viktigt att fortsätta att skapa. Underhålla kanske han vill, men framför allt vill han beröra, skaka om, väcka känslor. Och det beror, tror jag, på att han är en intensivt kommunicerande människa. Han vill nå fram och det är grundförutsättningen för att kunna angå på djupet.
Och det här kan man också koppla till hans religiösa liv. Är det något man förknippar med Bergmans religiösa filmer så är det Guds tystnad. Intellektuella kristna idag finner nog Guds tystnad fullt normal. Tror man att Gud hela tiden lägger sig i den enskildes liv är det risk att man hamnar i Knutby. Än mindre tror man på Gud som önskeuppfyllare. Samtalet med Gud måste nog vara kravlöst. Men utan en personlig gud, inget samtal alls.
Men kanske är konflikten mellan skapande fantasi och förtorkad rationalism och moralism ett väl så intressant tema hos Bergman som det religiösa.
23 feb. 18