Det är vanligt att man demoniserar sverigedemokraterna men att man aktar sig för att demonisera deras väljare. Det slår mig när jag läser Niklas Orrenius reportage i DN i söndags att det vore kanske rimligare att göra tvärtom.
Jag känner nämligen igen det här. Som barn var jag svärmiskt konservativ. Jag var historieromantiker och lyssnade gripen till nationalsången. Fylldes av ädla känslor vid anblicken av den svenska fanan. Jag hoppades på en renässans för det kungliga enväldet. Jag älskade svensk historia och av dåtidens historieskrivning framgick det tydligt att frihetstiden var en förfallsperiod. Gustav III hade kanske inte samma glans som Karl XII, men det var uppenbart att han räddade Sverige ur partikäbbel och parlamentarisk förnedring. Efter Karl Johan tog krigen slut och historien blev ointressant. Borggårdskris och dylikt kände jag inte till.
Självklart väckte jag löje i det småborgerliga Sävsjö under 50-talet. Jag stod upp när man spelade nationalsången. Vem brydde sig om kungen och fanan? Däremot var min omgivning åtskilligt intolerantare än jag. Även andra typer av avvikande beteende beivrades. Att heja på fel fotbollslag eller i övrigt bete sig på ett sätt som avvek från hur man betedde sig i Sävsjö och Sverige väckte stor indignation. Man skulle vara som alla andra.
När man möter sverigedemokraternas svärmiska nationalism ter den sig synnerligen osäljbar. Bara besynnerlig, konstig och lite löjlig. Däremot så finns det fortfarande en spontan intolerans i folkdjupet mot det som är avvikande. Kvinnoförakt och homofobi är numera svåra att sälja. Helt naturliga för en 50-tals konservativ, har många decennier liberal hegemoni gjort dagens konservativa till anhängare av könsmässig och sexuell jämlikhet. Att försöka återupprätta något annat vore inte konservatism utan en reaktionär återgång till gamla tider. Därför kan sådant lätt angripas hos främlingen. Och då ser man sig inte som en konservativ som angriper en ännu konservativare. Utan man är en svensk som angriper en osvensk.
Men så finns invandraren . Den som inte är som vi. Det är den känslan, denna spontana intolerans, som ger gamla, löjliga idéer ny bäring. Jag skulle tro att dessa idéer också för de flesta av sverigedemokraternas väljare ter sig löjliga. Det är inte dessa löjligheter som är röstdragande utan det röstdragande är att komma åt dem som inte är som vi. Det tilltalar alla, från rabiata rasister till människor som inte vill överanstränga sin tolerans med att leva i ett mångkulturellt samhälle. Slipper jag bara se dem, får de gärna ha det bra, långt härifrån. Den svärmiska nationalkonservatismen kommer däremot alltid att vara förbehållet en liten minoritet. Möjligen kan några tycka att det på ett bra sätt motiverar intolerans och maskerar den. Men det är möjligheten till intolerans som är attraktionen.
16 dec.14