Den ideologiska förvirringen sprider sig. Tydligen har en undersökning av Sverigedemokraternas nya väljare – som bekräftade vad vi alla visste – ändå skapat ytterligare förvirring hos borgerliga ledarskribenter. Det är inte lätt det där med ideologier.
Det var nämligen så att i det senaste valet gick SD framåt och Moderaterna bakåt. För de andra partierna var det i stort sett status quo. Själv drog jag då den intelligenta slutsatsen att många moderatväljare gått över till sverigedemokraterna. Det är det som undersökningen – presenterad på DN Debatt 18 nov. - mycket riktigt bekräftar.
Det oroande för borgerligheten är att många sverigedemokrater betecknar sig som konservativa och inte så få som liberala och socialliberala, menar de två utredarna. Endast något fler sverigedemokrater betecknar sig som nationalister i stället för konservativa.
Tillåt mig då att göra några påpekanden rörande ideologier. Traditionellt är nationalismen ett konservativt drag, internationalismen ett liberalt och socialistiskt. Nationalismen har länge varit död också bland i övrigt profilerat konservativa personer och riktningar. Att den nu återuppstår som ett spöke utanför den traditionella konservatismen gör det ändå en smula konstigt att sätta den i motsättning till konservatismen. Att de som väckt liv i denna del av konservatismen också är konservativa på andra punkter är knappast förundransvärt. En konsekvent och profilerad konservatism kan rimligen ta röster från från andra partier som innehållit en rest av trängd konservatism.
Liberal kan synas konstigare i SD-sammanhang och är väl mest ett uttryck för ideologisk förvirring. Vänsternationalsocialismen var dock en falang i NSDAP i Nazityskland även om de flesta gick åt i de långa knivarnas natt, där Röhm och SA fick stryka på foten. Ekonomiskt var, som jag ofta framhållit, nationalsocialismen närmast ett mittenparti. Märk Jimmie Åkessons fäbless för Per Albin.
Hur man kan vara marknadsliberal och sverigedemokrat förefaller konstigare. Men Moderaterna har en viss skuld i den uppkomna ideologiska förvirringen genom att lansera beteckningen liberalkonservativ. Två egentligen djupt antagonistiska ideologier skulle här harmoniskt förenas. Under min tid som skribent i FinansTidningen insåg jag dock att ekonomisk liberalism tydligen var förenlig med vilka hårresande fördomar som helst. Att dessa figurer hamnar hos Sverigedemokraterna är inte ägnat att förvåna.
I ämnet skriver alltså Sanna Rayman en besynnerlig ledare i Svenska Dagbladet (19 nov.). Inflödet av borgerliga väljare till sverigedemokraterna diskrediterar inte borgarna, framhåller hon med skärpa. I stället kan det hjälpa till att normalisera sverigedemokraterna. Nästa gång kan väljarna rekryteras från vänstern, varnar Rayman. Säger man nu att högern visat sitt sanna ansikte genom att bli sverigedemokrater skulle man då, när väljarströmmen kommer från vänster, kunna säga analogt att vänstern visat sitt rätta ansikte.
Men det finns ett självklare sätt att bemöta detta. Alla som röstar på ett främlingsfientligt parti diskrediterar rimligtvis sig själva men knappast det parti de har lämnat. Tvärtom, det vittnar ju om att det gamla partiet förmådde hålla rågången klar. Att sverigedemokraterna kan påverkas till det bättre av en bredare väljarbas är inte osannolikt men det kan ju också bli de nya väljarna som påverkas till det sämre.
Nationalismen har längre varit hemlös. Själv tror jag att en nationalism utan aggressiv främlingsfientlighet saknar attraktion. Attraktionen ligger just i att man kan avgränsa sig mot någon annan. En auktoritär moralism kan visserligen odlas av ett anständigt parti men jag tror inte det skulle locka så väldigt många att stanna inom anständighetens ramar. Det är visserligen skönt att straffa samhällets olycksbarn men det hela blir ju ännu bättre av få syndabockar för sina egna misslyckanden.
21 nov.14