Jag lyssnar på Björn Runges sommarprogram och tycker att det är ett program utan mycket glöd. Jag väntar mig ett allvar och får det också. Här berättas om cancer och motgångar. Men det är någonting med språket som inte lyfter. Det är det gråa intellektuella kultursidesspråket, väl behärskat men utan oväntade stilbrott.
Oscar Westerholm i Sydsvenskan (17 juli) klagar på att Runge är bitter över att ingen bryr sig om när han slutar som filmregissör. Men Runge har gjort bra filmer, tunga och seriösa, och det är en förlust för svensk film att han inte längre är verksam. Enligt Westerholm har han ingen rätt att känna sig marginaliserad. Men jag tycker inte att det är konstigt att en så bra regissör känner sig marginaliserad, när ingen reagerar när han slutar.
Det där att man sitter och skall sälja och signera böcker och ingen bryr sig om en, är ett underligt fenomen. Ofta hör man stora och renommerade författare berätta om detta. Eller att de när de är ute och föreläser möts av en publik på tre personer. Och det kan röra sig om helt osannolikt stora namn. Det finns tydligen i dessa sammanhang inga säkra kort. Om man kanske bortser från liderligt populära bästsäljare. Jag förmodar att de stora författarna också skulle kunna berätta om motsatsen, att de ibland dragit fulla hus. Men jag har läst och hört många berättelser om osannolika mässfall. Hur det skall förklaras vet jag inte. Men jag är benägen att tro på slumpen. Jag har nämligen sett exakt samma saker vid ett tillfälle dra fulla hus och vid ett annat har man bara kunnat beskåda tomma bänkar.
Runge tycker förstås att filmen The Wife är en härlig revansch. Det är den om man mäter i publikgunst. Men hans svenska filmer har varit betydligt bättre. Det är ingen slump att han beundrar Lars Norén. De filmer han gjort har varit i Lars Noréns anda. Tunga saker som ger en smula andnöd. Men väsentliga när diverse flams och tomhet gör en förflackad allmänhet entusiastisk.
26 juli 19