Rosenberg och något om film
Göran Rosenberg skrev något verkligt underligt i Expressen i fredags. I en replik till Torbjörn Tännsjö ifrågasätter han att det är värre att bli jämförd med Dr Mengele än att bli kallad fitta och luder. Det är en så konstig åsikt att jag undrar om jag på något sätt har jag tolkat honom fel. Naturligtvis är det värre att bli jämförd med Dr Mengele. Det är som om Rosenberg skulle bli mer sårad av korkade invektiv än om någon påstod att han själsliga författning, hans åsikter, ställde honom i paritet med torterare och massmördare. Och det tar säkert ännu hårdare om man utpekar en viss torterare, vars namn är omgivet av skräck, som Rosenbergs själsliga tvilling. Rosenbergs moraliska måttstock verkar i det här fallet inte säkrare än Tännsjös.
Från det ena till det andra. Jag har blivit lite orolig för filmens status. Och jag har märkt en stor förändring som ingen tycks ha kommenterat.
I filmens barndom ansågs film vara okultur. Kommersiell underhållning, den bildade höll sig till boken. Men när jag växte upp tillvann sig filmen stor kulturell status. Man talade om franska auteurer i Filmkrönikan och om den nya vågen. Och Bergman gjorde filmer som i djup och allvar tycktes överträffa den svenska samtidslitteraturen. Hur är filmens status i dag?
Jo, går man på bibliotek för att låna filmklassisker så är filmerna ordnade efter första bokstaven i titeln. Tänk er böcker inte ordnade inte efter författare utan efter boktitlar. Och vad värre är. Tittar man på en dvd har man ytterligt svårt att hitta namnet på regissören. Det står i petitstil, inklämt mellan producenter och andra medverkande. Skådespelarnamnen är däremot ofta framlyfta. Samma sak i tidningarnas TV-tablåer. Man utelämnar ofta det verkligt intressanta, regissörens namn.
Är film åter underhållning? Jag vet inte. Något annat som hänt är ju att gränsen mellan kvalitetskultur och massmarknadskultur har blivit allt suddigare. Det förklarar en hel del. Kanske är man på biblioteken mer anpassad till låntagarnas behov när det gäller filmen. Kanske är det många bokläsare som numera hellre skulle se böckerna ordnade efter titlar än efter författarnamn. Kanske har man på biblioteken en större tolerans mot massmarknadskultur när det handlar om film än när det gäller böcker.
Jag är förstås medveten om att en filmregissör är något annat än en författare. Film är alltid ett kollektivt arbete. Regissören har många hänsyn att ta, många och mycket som han måste kompromissa med. Och som påverkar verkets kvalitet. Men i alla fall. Finns det inte skäl att vara bekymrad över filmens sjunkande kulturella status? För kan man tolka det på annat sätt när filmskapare börjar marginaliseras i det allmänna medvetandet? Varför slår ingen larm?
18 feb.13
2 kommentarer | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS
Skriv en kommentar
Föregående inlägg: Kvinnohat
Nästa inlägg: Hästkött och människokött
1. I videobutiker brukade filmerna vara sorterade efter genre.
2. Om man letar efter en speciell film minns man kanske namnet på filmen men mer sällan regissörens namn. Kanske minns man även skådespelarna, dessa ser man ju! Regissören, vars roll är oklar för de flesta filmtittare är helt enkelt inte lika intressant.
3. Med detta sagt sorterar jag min egen filmsamling efter regissör. Jag är nämligen också anhängare av auteur-teorin men kan även se positiva aspekter av att inte vara så fokuserad på filmregissören. Jag tror det kan vara nyttigt att släppa personkulten ibland. Jag tror inte att auteurteorins minskande popularitet (även SFIs policy post Harry Schein!) direkt hotar filmens kulturella status.
Elias!
Tack för dina många positiva kommentarer.
Filmen var i sin barndom okultur, medan boken var kultur. Boken var kopplad till sin upphovsman. Det var viktigt att känna till författarskap, det som förenar olika böcker. De obildade läste utan att bry sig om författarnamnet.
Kan filmen bevara sin kulturella status utan detta upphovsmannatänkande? Annars har du rätt i allt du säger.
tuus pater