Göran Rosenberg skrev något verkligt underligt i Expressen i fredags. I en replik till Torbjörn Tännsjö ifrågasätter han att det är värre att bli jämförd med Dr Mengele än att bli kallad fitta och luder. Det är en så konstig åsikt att jag undrar om jag på något sätt har jag tolkat honom fel. Naturligtvis är det värre att bli jämförd med Dr Mengele. Det är som om Rosenberg skulle bli mer sårad av korkade invektiv än om någon påstod att han själsliga författning, hans åsikter, ställde honom i paritet med torterare och massmördare. Och det tar säkert ännu hårdare om man utpekar en viss torterare, vars namn är omgivet av skräck, som Rosenbergs själsliga tvilling. Rosenbergs moraliska måttstock verkar i det här fallet inte säkrare än Tännsjös.
Från det ena till det andra. Jag har blivit lite orolig för filmens status. Och jag har märkt en stor förändring som ingen tycks ha kommenterat.
I filmens barndom ansågs film vara okultur. Kommersiell underhållning, den bildade höll sig till boken. Men när jag växte upp tillvann sig filmen stor kulturell status. Man talade om franska auteurer i Filmkrönikan och om den nya vågen. Och Bergman gjorde filmer som i djup och allvar tycktes överträffa den svenska samtidslitteraturen. Hur är filmens status i dag?
Jo, går man på bibliotek för att låna filmklassisker så är filmerna ordnade efter första bokstaven i titeln. Tänk er böcker inte ordnade inte efter författare utan efter boktitlar. Och vad värre är. Tittar man på en dvd har man ytterligt svårt att hitta namnet på regissören. Det står i petitstil, inklämt mellan producenter och andra medverkande. Skådespelarnamnen är däremot ofta framlyfta. Samma sak i tidningarnas TV-tablåer. Man utelämnar ofta det verkligt intressanta, regissörens namn.
Är film åter underhållning? Jag vet inte. Något annat som hänt är ju att gränsen mellan kvalitetskultur och massmarknadskultur har blivit allt suddigare. Det förklarar en hel del. Kanske är man på biblioteken mer anpassad till låntagarnas behov när det gäller filmen. Kanske är det många bokläsare som numera hellre skulle se böckerna ordnade efter titlar än efter författarnamn. Kanske har man på biblioteken en större tolerans mot massmarknadskultur när det handlar om film än när det gäller böcker.
Jag är förstås medveten om att en filmregissör är något annat än en författare. Film är alltid ett kollektivt arbete. Regissören har många hänsyn att ta, många och mycket som han måste kompromissa med. Och som påverkar verkets kvalitet. Men i alla fall. Finns det inte skäl att vara bekymrad över filmens sjunkande kulturella status? För kan man tolka det på annat sätt när filmskapare börjar marginaliseras i det allmänna medvetandet? Varför slår ingen larm?
18 feb.13