I min blogg för en vecka sedan på Alla Hjärtans Dag (14 feb.) smugglade jag in tre citat i den löpande texten. Det handlar alltså inte om att jag helt öppet citerade Hjalmar Gullberg och gönköpingsskalden Alfred Västlund (Nils Hasselskog). Utan de citat, som det nu gäller att spåra, står i den löpande texten.
1. Ett mycket bekant shakespearecitat som också Ingmar Bergman använt som en pjästitel. Vilket är citatet och från vilket drama är det hämtat?
2. Ett annat är hämtad från Stig Dagermans klassiska novell ”Att döda ett barn”. Vilket är citatet?
3. Det tredje citatet är genom sin ålderdomliga stil lätt igenkännligt som äldre svensk klassisk litteratur (1700-tal eller början på 1800-talet). Vem har skrivit det och varifrån är det hämtat?
 
Lycka till med detta. I övrigt har också miljöpartiets Åsa Romson psykoanalyserats i TV. Hon visade sig vara en klarsynt intellektuell akademiker, uppriktigt bekymrad över världen. Däremot verkade hon inte ha någon lust att uppehålla sig vid sina smärtpunkter. Att föräldrarna skilde sig när hon var tio år var rimligtvis djupt problematiskt men hon behandlar det torrt och sakligt. Hon tror inte på idén att man förstår politiska idéer bättre genom att känna politiska personligheter. Där går hon emot programidén. En annan poäng med programmet, att något skall bli tydligt om intervjuoffret får tala fritt och själv välja sina teman, kan hon däremot inte göra något åt. Hennes hållning är symptomatisk för miljöpartiet, vilket också panelen efteråt konstaterade. En god miljöpartist har så stora bekymmer med världen att det bästa är att vara så harmonisk att man kan strunta i sig själv. Den sympatiska Åsa Romson håller måttet, kan man konstatera, och sedan är inte mycket mer att säga.
I tisdags (18 feb.) längtade Anna Sophia Bonde i Dagen efter ord med tyngd, eftertanke och vishet. Vi lever i en pratkultur där mycket struntprat levereras, tycks hon mena, och det kan man gärna hålla med henne om. Dock ser hon motvikter. Det finns människor som ”inte går ner sig i den djupa lerpöl de omges av, börjar predika samma vattvälling som sina kolleger”. ”Och plötsligt börjar man skönja grönska i det som många avfärdat som en obotligt näringsfattig geggamoja. Plötsligt kommer det substans och kraft i vällingen, en ny glädje.”
Inte illa av en person som längtar efter större eftertanke och ett språk renat från klichéer. Vad påminner denna metaforik mig om? Ja, om det gamla vänsterklichéerna om de jamsande liberalerna och de kraftfulla revolutionärerna. Samma starka tro och samma misslyckade bilder. Idéerna växlar men människan förblir sig lik.
21 feb.14