När jag första gången såg Rohmers årstidsfilmer tycke jag att En vintersaga inte var fullt i klass med de andra. Men min misstanke bekräftas. När man finner Rohmer poänglös kan det bero på att man missat något. Jag tittar alltså nu på Rohmers filmer med engelsk översättning. Och min usla engelska tvingar mig till ständiga omtagningar av de enskilda scenerna. Man tvingas till det tålamod som Rohmer kräver. Dialogen är central och det är därför som svenska kritiker alltid klagade på att man pratade och pratade i Rohmers filmer. Även i Bergmans filmer är dialogen central, kan man invända. Men kanske håller de våldsamma stormarna och häftiga känslokasten intresset vid liv. Det är det nedtonade och subtila, svenskar inte står ut med.
Vintersagan har en enkel handling, enkel och osannolik. Hjältinnan, Felicie, förlorar kontakten med sin älskade Charles. Hon ger honom av misstag fel adress och han glömmer att ta hennes. Kvar har hon några fotografier och den dotter som föds efter nio månader. Den egentliga handlingen börjar fem år senare. Felicie lever med en man, som hon just är i färd med att överge. Men det fungerar inte med den nya kärleken så hon återvänder hem. Men genom båda hennes förhållanden finns drömmen om den första kärleken. Hon diskuterar den med sina båda män, som är förstående, men nog inte kan tänka sig annat än att det måste förbli en dröm. Men slutligen möter hon Charles av en slump på bussen. Billigare och osannolikare kan en film knappast vara. Så mycket mer som hennes intellektuelle sambo, Loic, är mycket sympatisk, medan hennes försvunne och återfunne Charles, aldrig hinner bli känd för tittaren. Det första intrycket är knappast det av en lysande film.
Nå, kopplingen till Shakespeares En vintersaga är just osannolikheten. Loic och Felicie ser den på teatern och Felicie blir mycket gripen. Hos Shakespeare handlar det om en staty som plötsligt får liv. Detta drama är känt för sin osannolikhet och man tror att det var därför Shakespeare kallade det en saga.
Men det visar sig alltså att Rohmer lyckas kontrastera livshållningar och attityder på ett spännande sätt. I Felicie har han tecknat den intuitiva och romantiska människan. En människa som styrs av sina romantiska drömmar. Hon är hårfrisörska och hon avskyr bokmalar och intellektuella. Därför känner hon att det inte stämmer med Loic. Han ter sig också otillräckligt manlig, alltför söt och rar. Det är därför hon bryter upp, för en bestämdare och mer dominant man, Maxene, som är hennes chef. Han skall bryta upp från sitt äktenskap och öppna en ny salong i Nevers. Och då beslutar Felicie att följa med. Han är ingen bokmal, han är en intelligent människa som lärt av livet, precis som ungdomskärleken Charles. Det hon saknat hos Loic hoppas hon finna hos Maxene. Men han är ingen Charles. Endast Charles förenar det bästa hos Loic och Maxene.
Intressant är också hur hållningarna speglas i förhållande till religionen. Loic är en rationalistisk katolik. Har svårt för under och mirakler. Felicie är inte troende. Men hon har en romantisk tro på öde och nödvändighet. När hon beslutar att bryta upp från Maxene får hon en plötslig klarhetsupplevelse i en kyrka. Hon beskriver det som att hon grubblat länge och varit sömnlös och så känner hon en plötslig befrielse. Hon behöver inte välja, hon är fri att låta sig styras av en inre nödvändighet. När Loic analyserar henne finner han motsvarigheter hos hennes hållningar hos Pascal och Platon. Sannolikheten spelar ingen roll, träffar hon Charles på nytt vore det en sådan lycka att hon skulle kunna ge sitt liv för detta. Loic ser en koppling till Pascal resonemang att man bör satsa även om det ter sig osannolikt, om vinsten är tillräckligt stor. Dessutom blir man lycklig av själva förhoppningen. Och hon tror på det eviga livet, liksom Platon på livet före detta. Känslan när hon mötte Charles för första gången var en upplevelse av återerinring, ett återseende, som bevisade existensen av ett liv före detta.
Visst kan man känna sympati för Felicie. Den känslostarka och intuitiva människan, människan som är klok utan att intellektualisera. Som genast blir uttråkad av intellektualiseringar, boklärdom utan liv. Jag utgår från att Loic är ett självporträtt från Rohmers sida. Rohmer nekar sig inte att parodiera flummet hos två av Loics spiritistiska vänner. Men han nekar sig också enkla poänger. I Felicie tecknar han en alternativ livshållning och han tar alltså fram det bästa i denna hållning.
22 feb. 18