Ibland häpnar man på ett kanske inte avsett vis. Jag läser ett ledarstick i Skånska Dagbladet (23 aug) som citerar en blogg. Skribenten är Petter Bergner och den citerade bloggaren Aron Flam. Bloggaren beskyller Aftonbladets kultursida för antisemitism. Det kan jag inte ta ställning till utan att veta mer än så här. Det förekommer nämligen då och då både befogade och obefogade sådana beskyllningar i debatten och när man vet exakt vad som har sagts och gjorts kan man ta ställning. Ibland rör man sig i ett gränsland, ibland är det tydligt nog. Jag försökte några gånger i Obs skilja agnarna från vetet. Att jag lika ofta friade som fällde förmenta antisemiter visar i alla fall min vilja till objektivitet. Och jag argumenterade alltid, så att jag skulle bli möjlig att bemöta.
Vad som nämns i ledarsticket är att Aftonbladets kulturredaktion kontaktade bloggaren för att man i en debatt behövde någon som kunde spela kränkt jude. Är detta sant borde det uppmärksammas stort. Inte bara för antisemitismen, att vara jude är ingen åsikt och man kan i den egenskapen därför inte förutsättas vara kränkt. Men kanske föll inte orden alldeles så.
Men vad det alldeles tydligt visar är kulturredaktionernas – Humbugslandet med Sören Halldéns ord- tendens att rigga debatter. Anklagar man dem för att svika det fria ordet blir de genast indignerade. Vi är inte någon insändarsida det är vår uppgift att ha en linje. Viket alltså betyder riggade debatter, att kontrollera och styra det fria ordet. Vem i ett sådant land har frihet? Jo, de kulturella makthavarna. Kulturdebatten som regisserad underhållning med ett för regissören lämpligt utfall. Alla roller nogsamt tilldelade.
Detta sker alltså inte bara på Aftonbladet, vill jag hävda, utan är etablerad praxis. Det är så det går till och så det skall gå till. Det är på detta sätt man anser sig försvara det fria ordet. Stoltheten över detta är det värsta. Det är hemskt att se andens dvärgar hovera sig.
25 aug.14