Så är det mellandag. Och mycket har skrivits om julen. Det ter sig en smula svårt att hävda att julen firas till minnet av Kristi födelse. Man vet inte när Jesus föddes, det rör sig alltså förmodligen om en kristen ockupation av en tidigare fest. Vare sig denna fest är romersk eller nordisk eller båda. Är det så att man övertog en romersk saturnaliefest och sedan ett nordisk midvinterblot, när kristendomen kom till norden, så är det ett sammanfall som förmodligen inte är en slump. Man vet mycket lite om asatro, det man tror sig veta är mest nationalistiska 1800-talsmyter, men framför allt kan man betvivla dess självständighet. Firade man vid samma tid som romarna är det förmodligen en form av kulturspridning.
Nå, den förflackande köpfesten skall alltså inte ställas mot ett sant och ursprungligt kristet julfirande. Men man kan naturligtvis ändå fundera över kristendomen. Julen är en viktig tradition inom kristendomen sedan över tusen år och kapitalism och kommersialism kan naturligtvis alltid kritiseras.
Ibland slår det fel. Maria Schottenius i Dagens Nyheter funderar 22 december över Jesajatexten i Gamla Testamentet och tycker det är lite på gränsen att de kristna kidnappar ett så centralt ställe från judendomen. Man får hoppas att det bara var tanken som slant och föranledde den anakronistiska reflektionen. Schottenius bortser ju helt från att kristendomen är en judisk sekt. Profetian gällde för alla judar och när Jesus levde och dog trodde en judisk minoritet att profetian gått i uppfyllelse. Att denna sekt sedan började vända sig till icke-judar- delvis på grund av majoritetsjudendomen skepsis mot dessa anspråk- kunde ju inte förändra dess historia. Det är alltså inte i det här fallet en världsreligion som kapar åt sig av en annan religion, utan det handlar om en sekt och dess historiska utveckling. Och eftersom Gamla Testamentet och dess profetior fortfarande är en viktig del av kristendomen, så är det inte helt fel att fortfarande beskriva kristendomen som en judisk sekt.
Jag undrar om inte historielösheten vid betraktande av religionerna har skuld till mycket. Det borde vara de intellektuellas uppgift att bidra till folkbildningen snarare än att öka förvirringen. Fundamentalismens starka ställning inom islam måste naturligtvis ses historiskt. Att jämföra fundamentalistisk islam med sekulariserad kristendom är naturligtvis idiotiskt. Likaså är det historiska omständigheter som gör att kristendomen länge är en förföljd och maktlös sekt och det är först när den blivit statsreligion i romarriket och har kyrkomonopol under medeltiden, som den kan starta korståg. Men profeten får kämpa från första början. Han är i underläge- fördrivs från Mekka- men kan ta upp kampen. Och det som gör honom kontroversiell är att han har samma exklusivitetsanspråk som kristendomen. Det är inte bra i arabsamhället, det riktar sig direkt mot förfäderna som levt före islam. Dante satte de förkristna ädla hedningarna i helvetets förgård, Muhammed hade samma problem. Nästa gång kommer det väl någon intellektuell och påstår att profeten kapat Kaabastenen från de gamla araberna.
27 dec.12