Jag läser att man diskuterat Pär Lagerkvist i Växjö i en paneldebatt (Smålandsposten 16 april). Han karaktäriseras där som ”religiös ateist”. Det är naturligtvis träffande, men eftersom jag använt uttrycket om mig själv känns det angeläget att påpeka att jag då använder uttrycket i en alldeles annan mening.
Pär Lagerkvists problem var att han aldrig kunde göra sig av med känslan av att det finns en gud. Och kanske mer än så. Guds icke-existens blir obegriplig för känslan, vad förnuftet än säger. Och han frågar sig: Varför finns min känsla, mitt behov av Gud, om det inte finns någon gud? Han kommer aldrig ur känslan av Guds närvaro. En osynlig makt finns någonstans bredvid honom och omkring honom. Det känner han starkt men han tror det inte. I den spänningen lever hans författarskap.
Förutsättningen för sådana känslor är att man en gång haft en barnatro. Att trons vana är djupt rotad. Många människor som vuxit upp i en icke-sekulariserad miljö känner igen sig. Och den tidens samhälle var ofullkomligt sekulariserat. Hjalmar Söderberg, en synnerligen militant kristendomskritiker, skriver om en herrelös hund. Och också en sekulariserad människa kan ibland känna hur nära till hands ett magiskt tänkande ligger. Magiskt tänkande är inte kristendom i någon god mening. Men en koppling till religion har det. Och naturligtvis till tvångstankar.
Men upplevelsen att vara buren, skyddad och sedd är äkta religiösa känslor. Jag läste just i Karnevalstidningen från 1890, där man skämtar om en sinnessjuk, som skall ha drabbats av panisk rädsla för att den gode Guden skall straffa honom för hans ateism. Det tycker jag i all sin råhet är både roligt och tänkvärt. En sinister version av lagerkvistskänslorna.
Min egen religiösa ateism ser annorlunda ut. Den är verkligen ateistisk men vissa känslor som man brukar beskriva som religiösa är jag förtrogen med. Hängivenhet, tillit, förtröstan. På den senare punkten vidgår jag dock en stark ambivalens. Men jag förstår känslan av nåd. Känslan av en djup tacksamhet över att ha undgått något verkligt hotande och svårt. Vilket är något annat och djupare än en förundrad glädje över att helt enkelt haft en mirakulös tur. Det finns nog troende som inte skiljer det ena från det andra och kallar båda för nåd. Ju mer nåd desto större fromhet. Men jag tycker det är stor skillnad.
Ett existentiellt allvar har jag och det förbinder mig också med den religiösa sfären. Alla troende har inte detta, naturligtvis, och det går sannolikt bra ändå. ”Det finns ingen yttersta förtvivlan”, sa hustrun till mig en av de första gångerna vi träffades. Det är en bra formulering om man betonar ”yttersta”. Världens mörker kan ingen förneka. Men att leva med halmstrået, att också när man inte längre kan känna att det finns ett hopp, ändå veta att det finns. Eller att leva utan det. Som jag. ”Det finns en yttersta förtvivlan”.
Men för att vara en god ateist behöver man inte tro på något sådant. Det räcker med att man inte tror på Gud. Därför är kanske religiös ateist, som också har en självironisk biton, inte någon dålig beteckning på mig. Även om jag aldrig känt mig som en herrelös hund.
27 april 15