Malte Perssons invändningar mot Joel Halldorfs tes om behovet av Gud och liberalismens tomhet (se min bloggpost 11 dec.) är det bästa försöket hittills att vederlägga honom (Expressen 15 dec.).
Dock tror jag att han missförstår Halldorfs syften. Det är nog inte att visa att vi skall tro på Gud för att själva tron har goda konsekvenser, oavsett om Gud finns eller inte. Att på det sättet visa att kristen tro är bäst är nog inte hans tanke. Utan hur når man en sekulariserad människa för att omvända henne? Jo, alla tänkande människor måste väl erkänna att det är nödvändigt att ha en moral. Och är det inte så att församlingsgemenskap är något gott? Att känna sig tillhörig, att vara medlem av en liten grupp. Det finns andra gemenskaper än den kristna församlingen. Persson påpekar skarpsinnigt att om det bara är gruppgemenskapen det kommer an på kan man lika gärna vara nationalister. Men den kristna församlingen är åtminstone en variant av en god och nödvändig gemenskap. Det kan man kanske få även den motsträvige att tvingas erkänna. Får man människor att erkänna dessa två saker har man kommit en bit på väg med omvändelsen.
Det för in på temat kristendom och moral, som jag kort berörde i min tidigare bloggpost. ”Om Gud inte existerade vore allt tillåtet”, sa Dostojevskij. Det kan naturligtvis tolkas på flera sätt. Utan kristendom ingen moral. Eller troligare: Utan Guds auktoritet förlorar moralen sin metafysiska grund. Det finns inte längre någon anledning att uppträda moraliskt. Det där är uppenbart felaktiga föreställningar. Men har förstärkts av att det i ett alltmer sekulariserat samhälle länge funnits den fördomen att det är de kristna som de verkligt moraliska. Vi måste värna om de kristna värdena, sa de tidiga KDS-arna. I moralrevolterande kretsar lanserades i stället normlöshet som ett honörsord. Då fnös dessa kristna: ”Normlöshet är omöjlig”. Och mer tänkande kristna menade att det snarare handlade om olika moraliska föreställningar i kamp med varandra. Och jag nickade instämmande. Moralkonservatism var inte det enda alternativet. I moralkonservatismen fanns, enligt min mening, gott om moraliska fördomar som det gällde att rensa ut.
Och det har som bekant gått alldeles utmärkt att leva moraliskt i en värld där Gud förnekas eller försvunnit från det allmänna medvetandet. Men fortfarande finns det en och annan som menar att även om Gud inte finns så kan kristendomens moral vara något som kan bejakas. Och onekligen finns det moraliska satser som nästan alla är överens om. Att man inte skall mörda och stjäla, t.ex. Och att altruism är bättre än egoism.
Men Gud som den auktoritäre garanten? Här finns väl en fara med religionens återkomst. Att den hos några handlar om en längtan efter auktoritet, en flykt från friheten. Bertil Malmberg uttryckte på sin tid denna längtan i en dikt.
 
Jag beder ej om en blödande ros,
ej om helig extas,
ej om en tro så stark som granit
och så genomskinlig som glas
 
Icke om känslor av okänd prakt
men ett nytt förhållningssätt.
För mig är det mycket nog om jag får
Guds hjälp att handla rätt.
 
Det är mycket nog efter redlös färd
mot försvinnande lögnperspektiv
att äntligen finna en norm, en lag,
en måttstock för mitt liv.
 
Själv har jag alltid hävdat att kristendomens poäng är existentiell och inte moralisk. Det finns inget originellt i den kristna moralen, vilket Jesus också påpekar. Det originella är att han i sitt liv var trofast intill döden.
De små gemenskaperna då? Moderna kristna av Halldorf-typ påpekar att det är svårt att kämpa ensam mot institutionella orättvisor. Och jag minns hur det lät på 60-talet: tillsammans är vi starka. Inte längre ”jag” utan ”vi”, egoistiska intressen som måste offras i solidaritetens namn.
Också den gången värjde jag mig.
Men jag tror verkligen att det finns en konflikt mellan frihet och gemenskap. Det är en förenkling att som Malte Person mena att den självvalda gemenskapen inte står i konflikt med friheten. Jag tror inte Halldorf tänker sig någon påtvingad gemenskap. Han anser bara att vi borde välja gemenskapen.
17 dec. 18